Public spaces with space for temporary uses : the municipality of Norrköping as an example

Att arbeta med temporär landskapsarkitektur blir allt vanligare i planeringssammanhang. De senaste åren har exempel på ytor i våra städer som fått temporära användningsområden i form av exempelvis sommargågator och temporära parker dykt upp på flera håll i Sverige. Den temporära landskapsarkitekturen kan användas som en metod för att testa förutsättningarna för fler- och mer varierade funktioner på en yta. Ibland används den temporära landskapsarkitekturen för att skapa tillfälliga förändringar i väntan på mer permanenta lösningar. Gemensamt för all typ av temporär landskapsarkitektur är att tiden utgör en del av metoden och att projekten pågår under en begränsad tidsperiod. Tiden är även en intressant aspekt att iaktta och undersöka i förhållande till den top-down styrda planeringsmodellen som dominerat de beslutsfattande processerna i stadsplaneringen. Liksom det ökade intresset för den temporära landskapsarkitekturen har även intresset för mer demokratiska planerings processer där medborgare och andra aktörer får större inflytande ökat de senaste åren. Planeringsprocesser som involverar platsers användare och ges inflytande från andra aktörer än de traditionella tar ofta längre tid men kan i förlängningen skapa nya, mer långvariga och sociala värden i våra städer. Detta arbete har som syfte att undersöka hur temporär landskapsarkitektur kan förändra våra offentliga rum och undersöka hur de kan ges utrymme för temporära användningsområden. Arbetet undersöker även hur demokratiska planeringsmetoder i förhållande till den temporära landskapsarkitekturen kan se ut. Arbetet behandlar, genom en litteraturstudie, frågan om vad temporär landskapsarkitektur kan vara och hur medverkandeprocesser kan se ut i planeringen av att ge stadens offentliga rum temporära funktioner och användningsområden. Utöver litteraturstudien ingår ett mer praktiskt inriktat pilotprojekt som en del av arbetsmetoden för att undersöka och testa att ge ett offentligt rum temporära användningsområden. En intervju med en landskapsarkitekt erfaren av temporär landskapsarkitektur hölls för att ge vägledning och praktisk kunskap till arbetet. Examensarbetet har utgått från Norrköping där ett diskussionsunderlag och ett program för temporära användningsområden i offentliga rum har tagits fram. I diskussionen framkommer att det att temporär användning av ytor i våra städer kan ha ett antal positiva effekter i planeringsprocesserna. Offentliga rum kan ges utrymme för fler funktioner och en annan typ av vistelse genom att ytor temporärt omgestaltas och förändras. Detta kan skapa mer levande, icke statiska och mångfunktionella gaturum och stadsmiljöer. En risk med den temporära landskapsarkitekturen kan vara att tillfälliga förändringar ersätter mer långvariga investeringar för att förändra och förbättra en plats. Att involvera andra aktörer än de traditionella i planeringsprocessen och att låta processerna för beslutsfattning ta längre tid än sedvanligt kan ge staden sociala och kreativa värden. Risken med dialogarbete och medskapandeprocesser kan dock vara att endast en liten, privilegierad grupp nås och engageras. När den verkliga effekten och genomslagskraften av medskapandeprocesser blir låg kan arbetet med dialog istället försvaga förtroendet för de traditionella aktörerna i planeringsprocessen.To work with temporary landscape architecture in a planning context has become more common the past years. During the last few years, examples of places that have been given temporary uses has shown up in several Swedish cities. Temporary landscape architecture can be used as a method for examining whether a place can hold more varied functions and activities. Sometimes, temporary landscape architecture can be a way to change a place while waiting for more permanent settlements. Common to all kind of temporary landscape architecture is that time is a part of the method and the project runs for a limited period of time. Time is also an interesting aspect to observe and examine in relation to the top down centered planning which traditionally has dominated the decision-making processes in urban planning. In addition to the increased interest in temporary landscape architecture, the interest in more democratic planning processes has also increased. Co-creating planning processes that involve the citizens and allow other actors to participate often require more time but can in the long run help to create long-lasting and social values in our cities. This study aims to examine how temporary landscape architecture can transform permanent places and investigate how they can hold more temporary functions. The study also explores how democratic planning processes can be used when working with temporary landscape architecture. The work addresses, through a literature study, the question of what temporary landscape architecture can be and how participation in planning processes can be used in the work with temporary landscape architecture. In addition to the literature study, a pilot project is included as a part of the working method for investigating temporary landscape architecture and to work with dialogue in a certain place. An interview with an experienced landscape architect was held to provide guidance and practical knowledge to the work. This master thesis has been carried out in Norrköping, where a basis for discussion and a program for temporary landscape architecture has been developed by inventing and analyzing a number of places in the city. The discussion shows that temporary uses of our public spaces can have a number of positive effects in the planning processes. Places can accommodate more functions and other types of activities by temporary changes. This can create more vibrant, non-static and multifunctional streets and places in our cities. The disadvantage of temporary landscape architecture may be that it sometimes replaces more long-term investments to change and improve places. Involving other actors than the traditional ones in the planning process and allowing the decisions making processes to take longer than usual can give the city social and creative values. However, the risk of workng with dialogues and co-creating processes may be that only a small, privileged group can be reached and engaged. When the real impact of co-creation processes becomes low, dialogues can instead weaken the confidence of the traditional actors in the planning process