Bistånd som utrikespolitiskt förhandlingsverktyg

Studiens syfte är att undersöka och förstå svenska regeringens skilda biståndspolitiska agerande gentemot länderna Uganda och Tanzania, vars regeringar under 2010-talet öppet diskriminerat, förföljt och föreslagit hårdare lagstiftning för hbtq-personer. När Sverige 2014 valde att frysa biståndet till Uganda till följd av den anti-homosexualitetslag, som innebar hårdare straff för hbtq-personer i landet, följde tydliga markeringar från svenskt regeringshåll. När myndigheter i Tanzania 2018 förföljde och under tortyrliknande omständigheter undersökte hbtq-personer hade svenska företrädare en avvaktande inställning till händelserna och valde att inte vidta några direkta åtgärder. Med hjälp av Gustavsson, Hermann, Fraser och Whitfield, Swedlund samt Hall och Taylors teorier föreslås skillnaden i agerandet förklaras med hjälp Sveriges olika grad av institutionalisering i respektive biståndssamarbete med de analyserade länderna. Slutsatsen som dras är att Sveriges omfattande och djupa samarbetsstrukturer med tanzaniska regeringen gjorde det svårt att dra in biståndet till landet. Samtidigt som samarbetet med ugandiska myndigheter vid tidpunkten för händelsen var begränsat och därför var organisatoriskt enklare att avsluta