Oaktsam våldtäkt - en oaktsam reglering? - En kritisk analys av den nya våldtäktslagstiftningen utifrån ett brottsofferperspektiv

On July 1, 2018, a new legislation regarding rape took effect, which is based on the lack of voluntary participation, unlike the previous regulations which required violence, threats or undue exploitation. Furthermore, a new offence was passed with the classification negligent rape, prescribed in Chapter 6, 1 a § of the Penal Code. The crime of negligent rape includes the same criminal act – sexual violation – as the provision of rape in Chapter 6, 1 § of the Penal Code. The difference between the crimes is merely the requirement of culpability, that is, concerning negligent rape, that criminal liability only requires that the perpetrator has been grossly negligent regarding the fact that the other person did not voluntarily participate in the sexual act. Furthermore, negligent rape is punished more leniently than rape. The main purpose of the essay has been to investigate whether the provision of negligent rape adequately satisfies the victims' interests. The examination thus proceeds from a victim’s perspective where the provision is studied, using an over-all argumentation of justice policy, in order to analyse whether the legislation is appropriate with regard to its main purpose, namely to create an effective and blanket protection against violations of the right to sexual and personal integrity and sexual self-determination. In this context, the victims' experiences of rape have been examined, as well as general teachings on blame and guilt. The examination shows that rape is perceived as very traumatic and that it often leads to severe depression and anxiety for the victims. Furthermore, the damage suffered by the victims appears to be rooted in the objectification of the victim by denying the values ​​and interests that are essential to the person, resulting in an insult of human dignity and moral status. Based on the meaning of sexual violations, notions of blameworthiness and guilt have been examined, exposing that the perception of rape as more blameworthy than negligent rape has a traditional foundation. At the same time, the perception of blameworthiness is unspecified and largely subjective. The thesis shows that situations which, in the light of the provision of negligent rape and the general difficulty to prove culpability in cases of rape, most probably will lead to criminal liability may, in fact, result in an equally severe, or if not more severe, infringement than rape. From a victim’s perspective, my viewpoint is that the current legislation can be questioned, firstly due to the fact that the real meaning of violations of sexual integrity is not taken into account to an appropriate extent, and secondly due to the fact that the perpetrator, in the case of negligent rape, may disclose an equally blameworthy lack of respect for the victims' interests than to rape.Den 1 juli 2018 trädde en ny våldtäktslagstiftning i kraft som tar utgångspunkt i avsaknaden av ett frivilligt deltagande, till skillnad från hittillsvarande reg-lering som har utgått från förekomsten av våld, hot eller otillbörliga utnyttjanden. Vidare infördes även ett nytt brott med rubriceringen oaktsam våldtäkt, vilket är föreskrivet i 6 kapitlet 1 a § BrB. Brottet oaktsam våldtäkt tar sikte på den gärning – sexuella kränkning – som bestämmelsen om våldtäkt i 6 kapitlet 1 § BrB. Det som skiljer brotten åt i straffrättslig mening är enbart skuldkravet, dvs. att det för straffansvar för oaktsam våldtäkt är tillräckligt att gärningspersonen har varit grovt oaktsam beträffande omständigheten att den andra personen inte deltog frivilligt i den sexuella aktiviteten. Därtill bestraffas oaktsam våldtäkt lindrigare än våldtäkt. Uppsatsens huvudsakliga syfte har varit att utreda huruvida bestämmelsen om oaktsam våldtäkt tillgodoser brottsoffrens intressen på ett legitimt sätt. Undersökningen har därmed tagit utgångspunkt i ett kritiskt brottsofferperspektiv där bestämmelsen utreds, med hjälp av en övergripande rättspolitisk metod, i syfte att analysera huruvida lagstiftningen är lämplig med hänsyn till dess ändamål, nämligen att åstadkomma ett effektivt och heltäckande straffrättsligt skydd mot kränkningar av rätten till sexuell och personlig integritet och sexuellt självbestämmande. Härvid har redogjorts för brottsoffrens erfarenheter av våldtäkt samt för allmänna läror om klandervärdhet och skuld. Framställningen ger stöd för att våldtäkter upplevs som mycket traumatiska samt att de ofta leder till svår depression och ångest för brottsoffren. Vidare tycks den skada som brottsoffren drabbas av ha sin grund i en objektifiering av brottsoffret genom förnekandet av de värden och intressen som är essentiella för personen, vilket resulterar i en förminskning av personens människovärde och moraliska status. Med utgångspunkt häri har föreställningar om klandervärdhet och skuld undersökts, vilket har gett stöd för att uppfattningen om våldtäkt som mer klandervärd än oaktsam våldtäkt har en traditionell förankring. Samtidigt är innebörden av klandervärdhet obestämd och i hög grad subjektiv. Utredningen visar är att de situationer som, mot bakgrund av bestämmelsens konstruktion samt de rådande bevissvårigheterna i våldtäktsmål, torde föranleda straffansvar för oaktsam våldtäkt, de facto, kan ha inneburit en lika svår, om än inte allvarligare, kränkning än vid våldtäkt. Utifrån ett kritiskt brottsofferperspektiv är min uppfattning att lagstiftningens konstruktion kan ifrågasättas, dels då kränkningens reella innebörd inte i lämplig mån beaktas, dels eftersom gärningspersonen, vid oaktsam våldtäkt, torde kunna uppvisa en lika klandervärd brist på respekt inför brottsoffrens intressen som vid våldtäkt