På varsin armlängds avstånd - En komparativ studie av EU-medlemskapets relevans för Sveriges respektive Norges konkurrenslagstiftning och syn på EU/EES

Mot bakgrund av dels EU-medlemskapet i sig, dels närvaron vid förhandlingsbordet gällande många aktuella rättsakter, framstår Sveriges skyldighet att anpassa sig till EU-rätt i mångt och mycket som legitim. Såväl den överlag EU-positiva befolkningen i Sverige som svenska politiker, tycks i dagsläget ha funnit sig förhållandevis väl i detta landskap. Svenskarna önskar förvisso ett EU utan klåfingrighet, men understryker ändock vikten av samarbete kring internationella frågor såsom exempelvis klimatet. Till EU förhåller sig Norge annorlunda. Norge har genom EES-avtalet ett särskilt förhållande till EU. Skrapar man något på den självständighetsvurmande ytan framträder ett kluvet land; utanför medlemskapet sneglar Norge på vad som händer ”nere på kontinenten” – en kontinent vars utspottade EU-rättsakter i hög utsträckning oemotsagt måste följas av stortinget i Oslo. Hur förklarar ett lands politiker att, i självständighetens och EU-skepticismens namn, avstå från att vara fullvärdiga medlemmar – och istället svälja många rättsakter med hull och hår? Av utredningen framgår att konkurrensrätten, som i huvudsak bygger på EU-rätt, i Sverige och Norge ur ett komparativt perspektiv inte skiljer sig nämnvärt åt, trots att Norge står utanför EU. Uppsatsen fokuserar således på just konkurrenslagen, för att låta dess upprinnelse och resultat, tillsammans med den nationella opinionen, berätta om synen på EU i respektive land. Därefter konstateras att en stor del av vad som egentligen skiljer ländernas lagstiftning åt ligger någon annanstans än dess rättsliga resultat – nämligen i den inhemska retoriken. Från dessa konstateranden dras slutsatser om EU-medlemskapets, som kan tros innebära en vattendelare, egentliga relevans.Being a member of the European Union, Sweden is obliged to comply with EU legislation. This obligation could be considered legitimate, based on Sweden entering the EU through referendum and the fact that Sweden is represented in negotiations leading up to present relevant legislation. The population of Sweden, as well as Swedish politicians, seem to cope with this order in a reasonably well-balanced manner. Wishing for the EU not to meddle in what is considered being more effectively solved on a national level, swedes nevertheless stress the importance of cooperation and common measures being taken regarding issues of international character such as the climate. The situation for Norway is however different. Through the EEA Agreement, Norway’s relationship to the EU is rather peculiar. Beyond valuing independence to such an extent that EU membership is out of question, a divided yet sceptical country is to be discovered. Norway’s glancing at “the continent” from the other side of the union, however de facto obligation to comply with EU legislation, raises several questions. How do Norwegian politicians, in the name of independence and EU-scepticism, explain the benefit of keeping out of a union whose legislation to a large extent nevertheless is to be implemented? Deriving from EU legislation, Swedish as well as Norwegian competition law is rather much the same. Attention from a comparative perspective is paid specifically to this similarity, as Norway is not a member of the EU. Present essay thus focuses on competition law and its result, allowing its beginnings together with national debate to reveal each country’s respective view of the union as such. What differs Norway and Sweden regarding comparative law mainly lies, surprisingly enough, somewhere else than the judicial result. Instead, rhetoric seems to play a key role in the legislative procedure. From these observations, conclusions regarding the actual relevance of EU membership are drawn