En förbindande obundenhet - Emissionsgarantier i ljuset av HD:s dom i mål nr T 3313-14

Aktieteckning ska enligt ABL ske på en särskild teckningslista, och en aktieteckning som avviker från den föreskrivna formen är ogiltig. Löften att i framtiden teckna sig för aktier regleras däremot inte i lag. I rättsfallet NJA 1918 s. 394 ansågs ett löfte om aktieteckning vara oförbindande eftersom aktieteckningen inte gjorts på det i ABL föreskrivna viset. Med hänvisning till rättsfallet och förarbetena bakom formkravet fann Hjalmar Karlgren 1930 ett ”förhärskande motiv” som motiverar en vidsträckt generell princip – att utfästelser att teckna aktier är oförbindande. Detta antagande blev, genom införandet av 1975 års aktiebolagslag, förlänat högre rättskällestatus och har kommit att bli omdiskuterat, bl.a. med anledning av den ökade användningen av emissionsgarantier. Emissionsgarantier utgörs i korthet av ett löfte att mot ersättning, för det fall en nyemission inte fulltecknas, teckna sig för resterande aktier. Dessa används frekvent på den svenska aktiemarknaden och anses främja riskkapitalanskaffning. Yrkesmässig garantiverksamhet är tillståndspliktig och information om garantierna ska enligt lag framgå av emissionsprospektet. I ljuset av det nämnda kan det framstå som paradoxalt att garantiernas bindande verkan länge varit oklar, med anledning av ABL:s formkrav och 1918 års rättsfall. Till stöd för en bindande verkan har framhävts att det pågår en trend av uppluckring av formkrav på andra rättsområden, att garantierna genom tillståndsplikten m.m. har lagstiftarens goda öga, samt att prejudikatet är nästan 100 år gammalt. Likväl består formkravet relativt okommenterat av lagstiftaren. I mål T 3313-14 av den 14 mars 2016 prövar HD för första gången sedan 1918 ett mål om teckningsutfästelser. HD får anses såväl upprätthålla som omkullkasta 1918 års rättsfall. HD fastställer att emissionsgarantiavtalet i ljuset av NJA 1918 s. 394 och ABL:s formkrav, är oförbindande, och att garanterna inte kan förpliktas att medverka till aktieteckning. Däremot har garanterna genom att inte infria sitt garantiåtagande gjort sig skyldiga till ett skadeståndsgrundande avtalsbrott och ska utge ett skadestånd till bolaget uppgående till den fulla teckningslikviden. HD:s lösning är avancerad men når det principiellt viktiga resultatet att de välanvända emissionsgarantierna i praktiskt hänseende är bindande, under förutsättning att garantin är skriftlig och garanten blivit adekvat informerad. Den kreativa domen väcker dock många följdfrågor och kan inte sägas vara fri från oklarheter. Jag anser att det varit smidigare för såväl HD som marknaden, om rätten istället konstaterat att emissionsgarantier inte omfattas av NJA 1918 s. 394 och formkravets räckvidd, alternativt avgöra målet i plenum och förändra praxis vad avser teckningsutfästelser. Att bibehålla formkravet samtidigt som skadestånd utdöms till det positiva kontraktsintresset är i mina ögon motsägelsefullt, och underminerar redan svaga och omdiskuterade ändamål.According to the Swedish Limited Companies Act, subscription for shares shall be made on a separate subscription list, and subscriptions deviating from the formal requirements are considered invalid. Promises to undertake subscription for shares are on the other hand not regulated by law. In the Swedish Supreme Court case NJA 1918 p. 394 the court ruled a promise of share subscription to be non-binding due to the subscription not being completed in the prescribed manner. In 1930 Hjalmar Karlgren drew conclusions from case and the underlying motives regarding the formal requirements. Karlgren found, what he judged to be "predominant motives" that justify a wide sweeping general principle – promises to undertake subscription for shares are non-binding. This assumption gained the status of legislative history through the travaux préparatoires preceding the Swedish Limited Companies Act of 1975. The assumption is controversial, in later years part due to the increased use of stand-by underwriting. When using stand-by underwriting (also known as strict or old-fashioned underwriting) in a new rights issue, the underwriter, in return of an underwriting fee, agrees to purchase any remaining shares. Stand-by underwriting is frequently used on the Swedish stock market and is considered to promote the investment of risk capital. Professional underwriting require permits from the Swedish Financial Supervisory Authority and the rights issue prospectus is required by law to contain information regarding the use of such underwriting. In light of the above it may seem paradoxical that the actual legally binding force of stand-by underwriting has long been considered uncertain due to the formal requirements, and the ruling of 1918. In support of legally binding status it’s been emphasized that there is an ongoing trend to loosen the formal requirements on other areas of law, that underwriting through the legislation above must be considered sanctioned by the legislature, and that precedent from 1918 is almost 100 years old. Nevertheless, the formal requirements remain relatively uncommented by the legislature. In the Swedish Supreme Court case T 3313-14 of March 14 2016 the supreme court, for the first time since 1918 was faced with promises to subscribe for shares. It could be argued that the court both honored and overturned the ruling of 1918. The court declares that the stand-by underwriting agreement, in light of NJA 1918 p. 394 and the formal requirements stipulated by the Swedish Limited Companies Act, remain non-binding, and the underwriters can not be ordered to participate in the subscription. However, the underwriters, by failing to honor their commitments, are guilty of a wrongful breach of contract and shall pay damages to the company amounting to the full price of subscription. The solution found by the court is advanced, yet reaches the fundamentally important result that stand-by underwriting in all practical terms is considered legally binding, provided that the guarantee is in written form and guarantor has been adequately informed. The creative ruling however raises many questions and cannot be said to be free from ambiguity. In my opinion it would have been easier, for both the court and the stock market, to rule that the reach of the formal requirements and the precedent of 1918 do not cover underwriting, or to rule in plenary session and change the precedent. I consider the ruling quite contradictory when maintaining the formal requirements, also awarding damages extending to full contractual damages, thus undermining already weak and controversial purposes