Allt heligt profaneras - Den svenska diskursen om kulturell appropriering

Dagens svenska vänsterrörelse präglas av motsättningar med längre teoretiska rötter, där marxistiska föreställningar konkurrerar med poststrukturalistiska influenser. Dessa premisser påverkar hur politiska projekt, gemenskaper och konfliktlinjer byggs upp. Ett begrepp som är förhållandevis nytt i den svenska kontexten, och som existerar i skärningspunkten mellan vänsterns teoretiska motsättningar – är kulturell appropriering. Begreppet skildrar hur medlemmar av en dominerande kultur, i en strukturell maktordning, tar sig rätten till kulturella uttryck från underordnade kulturer. I denna uppsats gör jag en diskursanalys, med teoretisk utgångspunkt i Norman Faircloughs kritiska diskursanalys, av hur begreppet har använts inom den svenska diskursen. Min utgångspunkt är att denna svenska diskurs i hög grad är präglad av postkolonial teori. Jag undersöker samtidigt begreppets analytiska potential. Resultatet visar att approprieringsbegreppet har tydliga begränsningar, men att dessa inte speglas i hur begreppet används. Diskursen skildrar kulturer med en märkbar homogenitet, där den underordnade kulturen framställs som påtagligt passiv. Nödvändigheten att inordna kulturell interaktionen i en dikotomisk relation av dominans-underordning, bidrar till att aspekter som inte passar in i detta motsatspar, förbises eller förenklas. Detta begränsar begreppets användbarhet i analyser av mer komplexa interkulturella mönster. Ur ett kritiskt perspektiv innebär även begreppets fokus på individuella konsumtionsval, ackompanjerat med en teoretiskt underutvecklad produktionsanalys, att den transformativa potentialen blir beroende på enskilda individer i den dominanta kulturen. Flera av dessa brister är inneboende i den nuvarande begreppsanvändningens teoretiska rötter