Verklighet eller dröm – en fenomenologisk studie av psykologers upplevelser i psykoterapi vid psykos

Studiens syfte var att undersöka psykologers upplevelser i psykoterapi med patienter med psykosproblematik. Detta undersöktes genom semistrukturerade intervjuer med sex psykologer som arbetar eller har arbetat med patienter med psykosproblematik. Intervjumaterialet analyserades med tolkande fenomenologisk analys (IPA) med vilken fyra huvudteman kunde urskiljas: Att dela det ordlösa, Att förhålla sig till patientens skörhet, Att tvivla och förtrösta, samt Att inte kunna vara terapeut. Psykologerna vittnade om en förmedling av något ordlöst från patienterna. Detta gestaltade sig i att psykologen själv kunde förlora realitetsprövningen eller, som i mötet med svårare psykossjukdom, uppleva patientens tomhet som sövande och svåruthärdlig. Psykologerna beskrev patienterna som sköra vilket väckte en vilja att stödja patienten och en oro för att göra den illa. Detta tog sig uttryck i en försiktighet, samt tvivel kring den egna insatsen. Det blev viktigt att kunna känna förtröstan i svåra stunder, samt att försonas med begränsningarna i arbetet med psykossjukdom. Psykologerna beskrev även hur de kunde uppleva sig bli utestängda ur eller insugna i patientens psykotiska föreställningsvärld, och att bägge positionerna medförde en förlust av det terapeutiska förhållningssättet och den egna agensen.The aim of this study was to explore psychologists’ experiences in therapy with patients suffering from psychosis. Semi-structured interviews were conducted with six psychologists who worked with patients with psychotic disorders. The collected material was analysed using Interpretative Phenomenological Analysis, which led to identification of four main themes: Sharing the wordless, Minding the patient’s fragility, Self-doubt and trust and Inability to be a therapist. One of the experiences described by the interviewees was the feeling of something wordless received from the patient. This was demonstrated by the psychologists’ experiences of themselves losing reality testing or, with more severe psychotic disorders, experiencing the patient’s emptiness as inducing drowsiness and being difficult to bear. The psychologists perceived the patients as fragile, which triggered a desire to support and help the patient, but also a concern whether they might hurt the patient. This led to the therapist’s increased caution and self-doubt. For the psychologists it was important to feel assured in difficult moments and accept the limitations of working with psychotic disorders. Some psychologists could feel unable to reach the patient, or contrarily pulled into the patient’s psychotic imagination. Both situations resulted in loss of sense of agency and therapeutic competence