Ledningsrätt för mobilmast

Syftet med detta arbete är att kartlägga hur reglerna för ledningsrätt för basstationer ser ut och hur de tillämpas i praktiken. Arbetet avser att besvara hur många ledningsrätter som bildats efter ändringen av ledningsrättslagen (1973:1144) år 2004, vilken utökade möjligheterna att upplåta ledningsrätt för basstationer. Vidare avser arbetet besvara hur dessa upplåtelser utformats, varför man som operatör väljer att använda ledningsrätt, vilka motstående intressen som finns vid upplåtelser och hur dessa hanteras i förrättningarna. Det i viss mån oklara rättsläget angående vilka anläggningar som ledningsrätt kan upplåtas för avses också studeras närmare. Slutligen är avsikten att diskutera om reglerna tillämpas så som avsågs vid ändringen av ledningsrättslagen år 2004, och om det idag finns något behov av att ändra reglerna. Med basstationer avses i arbetet anordningar för elektronisk kommunikation för allmänt ändamål, i enlighet med LL 2 § 2 st. Dessa utgöras normalt av antennförsedda master eller antenner placerade på byggnader (hustak, fasader). För att besvara frågeställningarna görs först en litteraturgenomgång av lagtext, förarbeten, rättsfall och litteratur, redovisad i arbetets teoridel. Vidare görs en genomgång av förrättningsakter från när ledningsrätt för basstationer har upplåtits. 42 förrättningar gås igenom, upplåtna mellan 2004 och 2016. Förrättningsgenomgången genomförs med stöd av ett antal under litteraturstudien och undersökningen framarbetade frågor. Förrättningsakterna har valts ut ur ett material, en lista, med alla upplåtna ledningsrätter genom att använda sökord (så som basstation, mast eller torn) i upplåtelsernas registrerade ändamål och beskrivning. I slutsatserna redovisas att 42 förräntningstakter för basstationer identifierats, men att antalet upplåtelser antas vara större. Förrättningarnas utformning redogörs för i arbetets undersökningsdel genom citat och exempel ur akterna. Anledningen till att operatörerna väljer ledningsrätt framför andra upplåtelseformer är främst att man inte lyckas enas om någon frivillig upplåtelse och utnyttjar tvångmöjligheten. Intresset för ledningsrättens långsiktiga och säkra egenskaper jämfört med frivilliga upplåtelseformer tycks däremot litet. Tidigare har det ofta varit ersättningen parterna inte kunnat enas om, men sen rättsläget i ersättningsfrågan klargjordes i NJA 2008 s 510 har dessa konflikter markant minskat. En annan vanlig orsak till att fastighetsägare och operatörer inte kunnat komma överens har varit fastighetsägare de inte vill bo nära basstationer på grund av strålning, förfulning, och därav sjunkande fastighetsvärden. Dessa intressen prövas i liten utsträckning under förrättningarna, och ofta i hög grad baserat på uppgifter direkt från operatörerna. Frågan om vilka typer anläggningar ledningsrätt kan beviljas för redogörs för genom en genomgång av rättsfall och förarbeten, rörande LL 2 – 3 §§, om tillbehör och ledningsrätt för enbart tillbehör eller del av anläggningar. Läget kan utifrån detta sägas vara i viss grad motstridigt. Att reglerna framförallt tillämpas när man inte lyckas nå frivilliga upplåtelser anses vara i linje med lagstiftarens syfte, då förbättrade förutsättningar för utbyggnaden av mobilnäten var huvudsyftet med lagändringen. Slutligen argumenteras för att förtydligande av vilka anläggningar som ska vara möjliga att upplåta i egna ledningsrätter och klargörande av när prövning av frågor om stålning ska ske skulle vara önskvärda förändringar.A utility easement right includes the right for the telecommunication operator to permanently use a private property for its purpose, without an agreement with the property owner, for a relatively low compensation fee. The Swedish utility easements act was expanded in 2004, to cover not only ordinary land cables but also wireless base stations. The intent of the law change was to facilitate the conditions for expanding wireless mobile communication systems, with the aim to reach national goals about mobile internet access. The opportunity made possible by the law change has been utilized at least 42 times during the twelve-year period, from 2004 through 2016, but probably more. This is a a study of the laws regulating utility easement rights, and how those where practiced, after the 2004 law change. Besides the necessary literature study, a study of 42 cases of utility easements was made. The study shows that a utility easement right was mostly engaged by the operator after a first try to reach an agreement with the property owner was abandoned. In the first years after the law change there was often a disagreement on the monetary compensation. Later the rules on how to decide on the compensation has been made clearer in prejudicial judgment court cases. Other common disagreements are when the property owner fears health issues related to exposure to electromagnetic fields or do not like the esthetics, or fear decline in property value