Nödvärnsrättens gränser vid angrepp mot person - Om rättspolitiska överväganden i lag och praxis

Denna uppsats undersöker gränserna för ansvarsfriheten vid våld utövat i nödvärn enligt svensk rätt och granskar de rättspolitiska överväganden som ligger till grund för gränsdragningarna i lag och praxis. Framställningen är avgränsad till angrepp mot person och behandlar inte straffmätningen vid överskriden nödvärnsrätt. En grundläggande förutsättning för ansvarsfrihet är att rätt till nödvärn föreligger. Så är fallet bland annat om ett påbörjat eller överhängande angrepp mot person eller egendom är för handen. Att nödvärnsrätt föreligger innebär att man har rätt att bruka ett visst mått av våld utan att straffansvar aktualiseras. Frågan om hur mycket våld man bör få använda sig av för att avvärja ett angrepp är problematisk. En snäv försvarsmarginal försummar individens rätt till trygghet och tilliten till rättssystemet. En bred försvarsmarginal riskerar att missbrukas genom att medborgarna tar lagen i egna händer. Straffrättspolitik handlar om hur de institutioner som utformar gällande rätt ska lösa intressekonflikter som denna. Det ankommer på lagstiftaren och rättskipningen att finna en lämplig balans mellan intressena av rättssäkerhet, rättsskydd och rättseffektivitet. Med rättssäkerhet avses kravet på förutsebarhet ifråga om statens offentliga maktutövning. Rättssäkerheten främjas bland annat av legalitetsprincipen och konformitetsprincipen. Rättsskydd syftar på medborgarnas krav på att inte behöva utsättas för brott mot person eller egendom. Rättseffektivitet innebär ett effektivt upprätthållande av lag och ordning. Dessa skyddsvärda intressen har balanserats delvis olika av lagstiftaren och Högsta domstolen ifråga om nödvärnsrättens gränser. Ansvarsfriheten vid våld utövat i nödvärn har två gränser. För det första är en nödvärnshandling tillåten så länge den inte är uppenbart oförsvarlig. Detta framgår av 24 kap 1 § brottsbalken, som ibland kallas för den ordinarie nödvärnsrätten. Av förarbetena framgår att bedömningen av nödvärnshandlingens försvarlighet tar sikte på dess nödvändighet och proportionalitet. Det är först då en nödvärnshandling klart avviker från vad som var nödvändigt för att avvärja angreppet eller då den är uppenbart oproportionerlig i förhållande till skadan som hotade som det rör sig om en otillåten gärning. Denna metodik har på senare år anammats av HD, som emellertid har ställt höga krav på den angripnes iakttagande av nödvändighet och proportionalitet vid väpnat våld eller våld med dödlig utgång. För det andra kan en angripen som har vidtagit en uppenbart oförsvarlig nödvärnshandling ursäktas om han vid utövandet av sin nödvärnsrätt svårligen kunde besinna sig. Detta följer av den s.k. excessbestämmelsen i 24 kap 6 § brottsbalken. Bedömningen tar sikte på den angripnes individuella förmåga att anpassa sig efter vad som i situationen var nödvändigt och proportionerligt. De omständigheter som enligt förarbetena ska beaktas är farans art, tidsutrymmet för övervägande och individuella egenskaper. Praxis är mångfacetterad till följd av bedömningens komplexa karaktär. Det senaste tongivande prejudikatet visar på en generös bedömning av tillfälliga sinnestillstånd, vilket skiljer sig från tidigare praxis. Den ordinarie nödvärnsbestämmelsen syftar till att lösa intressekonflikten mellan den angripnes intresse av rättsskydd och samhällets intresse av rättseffektivitet. Excessbestämmelsen avser att lösa konflikten mellan den angripnes intresse av rättssäkerhet och rättvisa och angriparens intresse av rättsskydd. Lagstiftaren kan sägas inta ett brottsofferinriktat perspektiv. Den angripnes breda marginal kan motiveras med hänsyn till individens rätt till trygghet. När staten misslyckas måste individen själv kunna säkerställa sin trygghet och han kan inte klandras om han råkar gå lite för långt. Vidare måste man ha förståelse för att nödvärnssituationer kan ge upphov till bristande rationalitet hos den angripne. Även om den angripne har gått för långt måste alltså en bedömning göras av hans förmåga att kontrollera sitt handlande. Den breda marginal som lagstiftaren har avsett har frångåtts av Högsta domstolen. Man värnar om angriparens liv, men det kan inte uteslutas att det finns en preventionistisk tanke i botten. Genom att skicka signaler om att stor försiktighet måste iakttas vid utövandet av farligt våld kan en allmän våldsupptrappning förebyggas. Det senaste tongivande prejudikatet utgör en rubbning i Högsta domstolens preventionstänkande. Rättsfallet ger nämligen uttryck för en tämligen generös bedömning av den angripnes besinningsförmåga vid mycket allvarligt våld.This paper examines the Swedish law relating to the limits of violence applied when exercising self-defence and explores the prescriptive considerations underlying law and practice. The exposition is delimited to assaults against individuals and does not cover questions regarding leniency of punishment. A basic condition for freedom of responsibility is the existence of a right of self-defence. Such is the case when an assault on person or property is either imminent or in the process of taking place. A right of self-defence means a right to use a certain amount of violence without an ensuing assessment of criminal liability. The question of how much violence may be used in order to avert a threat is problematic. On one hand, a narrow interpretation and scope neglects the safety of the individual and undermines the confidence in the legal system. On the other hand, a wider interpretation may be abused by individuals who subsequently rely on it to justify personal retaliation. It is the prerogative of the legislature and the judiciary to solve this conflict of interest by addressing the interests of legal security, legal protection and legal efficiency. Legal security refers to the requirement of predictability regarding public interventions. The predictability is promoted by the rule of law and the principle of conformity. Legal protection concerns the right of the individual to not be subjected to crime. Legal efficiency implies an effective maintenance of law and order. These interests have been balanced somewhat differently by the legislature and the judiciary when it comes to the limits of self-defence. There are two limits to self-defence under Swedish law. Firstly, an act of self-defence is considered permissible as long as it is not obviously indefensible. This is the regular provision of the right to self-defence. The preparatory works state that the assessment of the defensibility of the act focuses on both its necessity and proportionality. For an act of self-defence to be unwarranted, it needs to clearly exceed what was necessary to stop the threat, or be obviously disproportionate to the danger of the threat. This method has lately been supported by the Supreme Court, whilst requiring great discretion towards the attacked when it comes to armed or deadly violence. Secondly, if an attacked individual has committed an obviously indefensible defence act, he may be excused if he had great difficulties in containing himself. This is the excess provision. The assessment estimates the individual capacity of the attacked to act in a manner that does not go further than what was strictly necessary and proportionate to avoid the threat. The nature of the threat, the timeframe for the decision-making process and the individual characteristics of the person attacked are all circumstances that must be considered when coming to a decision. Practice is multi-featured due to the complex nature of the assessment. The latest precedent from the Supreme Court illustrates a generous consideration of temporary states of mind that may have affected the behaviour of the person attacked, which diverges from previous practice. The regular self-defence provision aims at solving the conflict of interest between the legal protection of the attacked and the legal efficiency of the society. The excess provision intends to balance the interest of the legal security of the attacked and the interest of legal protection of the attacker. The legislature adopts the perspective of the victim, The broad interpretation of self-defence towards the attacked is motivated by the right to safety of the individual. When the government fails, the individual needs to be able to secure his own safety and in doing so, cannot be blamed if he happened to overstep the boundary of what is assessed to be legitimate. Furthermore, there is an understanding that self-defence situations tend to disturb the mindset and rationality of the attacked. Therefore, the ability to exercise self-control must be taken into consideration. The wide interpretation of the lawmaker seems to have been abandoned by the Supreme Court in order to protect the life of the attacker and perhaps, to prevent a general escalation of crime in society. The latest precedent from the Supreme Court, however, constitutes a disturbance in practice, granting discharge despite the application of a very serious level of violence in the exercising of self-defence