Uppföljning av våtmarksplan för Gantofta Naturreservat

Den svenska våtmarksarealen har minskat under de senaste 150-200 åren, i takt med förändringar i jordbruket. Som resultat har problem med övergödning ökat och habitat för ovanliga djur- och växtarter försvunnit. Under sent 1900-tal har dock åtgärder vidtagits för att restaurera våtmarker och öka våtmarksarealen i Sverige och inte minst Skåne. I ett examensarbete från 1991 framförde Linda Boström och Ann Persson åtgärdsförslag för området Gantofta naturreservat vid Råån i Helsingborgs kommun. Följande arbete är en uppföljningsstudie på deras förslag där syftet är att se om åtgärder som föreslogs genomfördes och om genomförda åtgärder har gjort en positiv skillnad för våtmarksområdet i Gantofta naturreservat. Genom att ströva och anteckna observationer i det utsedda området, kunde det fastställas att majoriteten av åtgärdsförslagen hade utförts. Dessa resultat kompletterades med Ekologgruppens undersökningar på Rååns vattenkemi, kväve- och fosfortransport samt bottenfaunainventeringar. Undersökningen indikerar att arbetet med våtmarksrestaurering i Gantofta har minskat näringsämneshalter i Råån och därmed risken för övergödning, samt gynnat djur- och växtarter på lång sikt.När man hör ordet våtmark tänker man kanske mest på blöta, sumpiga träskområden som man helst undviker. Men våtmarker förtjänar mer än bara ett dåligt rykte. Sanningen är att våtmarker gör stor nytta i naturen som påverkar både djur och växter, men också oss människor. Dessutom är våtmarkerna viktigare nu än någonsin på grund av just människor och våra ökade utsläpp. Förutom att vara viktiga habitat för till exempel fåglar och grodor fungerar våtmarker också som naturens egna reningsverk. Viktiga näringsämnen som kväve och fosfor finns överallt i naturen och används av djur och växter för att överleva. Men kväve och fosfor finns också i produkter skapade av människor, som till exempel i gödsel. Att gödsla ökar näringsämneshalten i våra vattendrag, och om mängden kväve och fosfor blir tillräckligt hög skapas ett överflöd. Detta kallas för övergödning. De överflödiga näringsämnena används gärna av mindre djur och växter som ökar väldigt fort i antal. Algblomning är ett exempel på en konsekvens som övergödning bidrar till, och detta påverkar oss människor eftersom det förstör våra badstränder. Dessutom kan algblomningar leda till att fiskar och andra djur dör för att de inte får tillräckligt med syre. Våtmarkerna har egenskaper som bidrar till att risken för övergödning minskar. Växter som trivs i våtmarksområden använder upp kväve och fosfor och utöver detta har våtmarker sediment som också kan binda näringsämnen. Men viktigast av allt är att våtmarker innehåller bakterier som bryter ner kväve och gör det till ofarligt atmosfäriskt kväve som inte kan användas som näringsämne och därför inte bidra till övergödning. Problemet är att våtmarkerna är för få. På grund av förändringar i jordbrukningsmetoder har många våtmarker tagits bort under de senaste 200 åren. Men idag pågår många restaureringsarbeten för att återskapa de förlorade våtmarkerna så att de kan minska problem med övergödning. I mitt arbete har jag jämfört hur ett våtmarksområde runt Råån i Helsingborgs kommun såg ut på 90-talet med hur det ser ut idag efter restaureringsåtgärder har gjorts. Jag har kommit fram till att det verkligen hjälper mot övergödning att återskapa våtmarker. Mängden kväve och fosfor i Råån har minskat sedan våtmarkerna restaurerades och mina resultat indikerar även att djurlivet kan gynnas på längre sikt. Våtmarker är alltså mer än tråkiga träsk. Betydelsen för växter och djur, samt minskningen av övergödning är tydlig. Restaureringsarbeten är inte förgäves. Vi behöver våtmarker för att behålla en hållbar utveckling där utsläpp ökar och miljön hotas