Nyttjanderättsersättning - att vara eller inte vara

Vid en skilsmässa är det ofta osäkert och oklart hur parterna ska göra med boende fram till dess bodelning sker. I många fall flyttar ena maken från den gemensamma bostaden och den andra bor kvar. Maken som flyttar har vanligtvis kostnader för det nya boendet samtidigt som denne måste fortsätta betala de löpande kostnaderna för det gamla, gemensamma boendet. Frågan som uppkommer är då om den kvarboende maken ska utge ersättning för nyttjandet av den gemensamma bostaden. Nyttjanderättsersättning finns inte reglerad i lag. Frågan har prövats vid ett flertal tillfällen i domstol men alla domar har olika slutsats och väger in olika omständigheter. Högsta domstolen har prövat frågan om nyttjanderättsersättning i tre fall och fallen är från åren 1968, 1983 och 2006. Högsta domstolens avgöranden är för det första gamla och mycket har hänt sedan avgörandena kom. För det andra är utfallet i målen olika. Det första fallet från 1968 har tolkats som att bodelningen måste dröja ett år för ett ersättning ska utgå. 1983 års fall bekräftar tidskravet. Fallet från 2006 behandlar sambor och genom detta fall anser många att rättsläget har ändrats genom att tidskravet tagits bort. I samtliga tre avgöranden från Högsta domstolen fanns beslut om kvarsittningsrätt, varför Högsta domstolen inte tar ställning till om det krävs eller inte. Det finns ingen enhetlig praxis. Detta är ett problem såväl för makar som skiljer sig som för verksamma jurister. Det går inte att förutspå hur ett fall kommer sluta. De nyare rättsfallen från lägre instanser har även dessa olika utgång. Sammantaget verkar kravet på att ett år ska ha förflutit inte längre tillämpas och kvarsittningsrätt tycks inte krävas. Enligt praxis krävs dock något hinder för frånflyttande maken att nyttja bostaden. Parter kan alltid komma överens om hur de vill hantera bostaden vid en skilsmässa men när detta inte fungerar krävs det en reglering att falla tillbaka på. Det behövs en lagregel för att veta klart och tydligt när nyttjanderättsersättning utgår. Ersättningen bör hanteras i bodelningen.At a divorce there is often a level of uncertainty to how the parties are going to structure their living situation until the estate division. Most commonly, one spouse moves from the shared accommodation while the other one stays. The moving spouse usually has costs for the new accommodation and is also often required to pay for the old, common place. The upcoming question is if the staying spouse should pay for the use of the accommodation. Compensation for use of the common accommodation is currently not governed by Swedish law. Many cases have been tried in court but the sentences differs in outcome. There are three judgements from the Supreme Court and the court cases are from 1968, 1983 and 2006. First of all, the Supreme Court’s sentences are very old and a lot has happened since the decisions came. Secondly, the result of the sentences are different. The first court case from 1968 has been interpreted as if the estate division must be delayed one year in order for compensation to be paid. The court case from 1983 confirms this time requirement. The court case from 2006 concerns cohabitants and post to this case the common opinion is that the legal position has changed with the removal of the time requirement. With these Supreme Court cases there was a decision that gave one spouse the right to stay in the accommodation and the Supreme Court did not decide if this decision was a necessity. There is no unified case law, which becomes a problem for both spouses and lawyers. It is currently not possible to predict how a case will conclude. The newer court cases of lower court instances also presents different results. Overall, the time requirement is no longer needed and decision for one spouse to stay in the accommodation does not appear to be required. According to court law the moving spouse has to be obstructed of using the accommodation for compensation to be decided upon. The spouses are free to decide on how they want to structure their accommodation. When this does not work, however, a regulation is needed. There is a need for a rule of law to know when compensation should be paid. The compensation should most certainly be handled in the estate division