En Kafkaartad skatteprocess? - Kammarrätters rättstillämpning i mål om skönsbeskattning av oredovisade intäkter

It has been claimed in literature that the application of the rules about taxation of unreported income by Swedish administrative courts is insufficient from a legal certainty perspective. This essay considers whether this is the case. The essay is centered around the following questions: What are the requirements regarding legal certainty in the tax procedure? How is unreported income taxed? Who bears the burden of proof and what are the evidentiary requirements in cases concerning unreported income? Is the adjudication regarding unreported income by the administrative courts of appeal acceptable from a legal certainty perspective? Legal certainty is of great importance within tax law. It follows from the constitution and the Tax Procedures Act that the principle of legality and the principle of proportionality are to be applied. Tax surcharges are levied in cases regarding unreported income. These have been found by the European Court of Human Rights to be criminal penalties. The tax procedure therefore must meet the requirements in article 6 in the European Convention on Human Rights. This means that there must be a fair trial, a right to remain passive and a presumption of innocence. Tax returns are the most important means when tax is to be determined by the Swedish Tax Agency. What information must be included in a tax return can be found in chapter 31 of the Tax Procedures Act. Taxpayers also have an obligation to provide documentation which follows from chapter 39 of the Tax Procedures Act. The Swedish Tax Agency is authorized to carry out certain investigations. This includes issuing injunctions, audits and inspections. If a person who is obliged to file a tax return has omitted to do so, or if the tax cannot be determined from the tax return, the tax shall be determined through discretionary assessment. This means that the tax is determined according to what is reasonable with regard to the available information. The Swedish Tax Agency bears the burden of proof regarding the basis for discretionary assessment and that the estimated tax is reasonable. The evidentiary requirement is probable in the ordinary procedure and clear regarding supplementary taxation. There has been critique regarding the application of the rules about discretionary assessment. Most of the critique has concerned weak evidence being accepted by administrative courts. Some of this critique seems to be justified while some can be questioned. The study of case law in the essay shows that the adjudication by administrative courts of appeal is not satisfactory regarding legal certainty. The flaws that are identified are that arguments made by the taxpayers are left unanswered, that the reasonableness of the estimated tax is not evaluated, evidence from one year is used for the taxation in another year and that a presumption that follows from RÅ80 1:56 is applied extensively and in conflict with article 6 of the European Convention on Human Rights.Det har i doktrin hävdats att underrätters rättstillämpning i mål rörande beskattning av oredovisade intäkter inte uppfyller de krav på rättssäkerhet som ställs i skatteprocessen. I denna uppsats utreds huruvida så är fallet. De frågeställningar som uppsatsen bygger på är vilka krav som ställs på rättssäkerhet i skatteprocessen, hur beskattning av oredovisade intäkter sker, vilken bevisbörda och vilket beviskrav som tillämpas i mål om oredovisade intäkter samt om kammarrätters rättstillämpning är godtagbar ur rättssäkerhetssynpunkt. Skatterätten är ett rättsområde där rättssäkerheten är av stor betydelse. Detta framgår av både RF och SFL enligt vilka legalitetsprincipen och proportionalitetsprincipen ska tillämpas. I mål om oredovisade intäkter påförs skattetillägg. Detta har funnits utgöra en straffrättslig påföljd i Europakonventionens mening. Av detta följer att processen i mål rörande oredovisade intäkter måste uppfylla de krav som framgår av artikel 6 Europakonventionen. Detta innebär att kraven på en rättvis rättegång, passivitetsrätten och oskuldspresumtionen måste uppfyllas. Det viktigaste hjälpmedlet som Skatteverket har vid fastställandet av skatt är deklarationen. Deklarationer ska innehålla ett antal i 31 kap. SFL uppräknade uppgifter samt de övriga uppgifter som Skatteverket behöver för att kunna fatta korrekta beslut. Skattskyldiga har vidare en dokumentationsskyldighet som framgår av 39 kap. SFL. Skatteverket har befogenhet att företa ett flertal utredningsåtgärder. Dessa innefattar bland annat förelägganden, revisioner, tillsyn över kassaregister samt kontrollbesök. Om den som är skyldig att lämna deklaration inte har gjort det eller om skatten eller underlaget för skatten inte kan beräknas tillförlitligt på grund av brister i, eller bristfälligt underlag för, deklarationen ska enligt 57 kap. 1 § SFL skönsbeskattning tillämpas. Detta innebär att skatten eller underlaget för skatten bestäms till vad som framstår som skäligt med hänsyn till uppgifterna i ärendet. Det är Skatteverket som har bevisbördan för att det finns grund för skönsbeskattning samt för det uppskattade beloppets storlek. I det ordinarie förfarandet är beviskravet sannolikt medan det i mål om efterbeskattning är klart framgår. Kritik har kommit att riktas mot underrätters tillämpning av reglerna om skönsbeskattning. Kritiken gäller framför allt att svag bevisning godtas. Vissa delar av denna kritik tycks vara berättigad medan andra kan ifrågasättas. Uppsatsens rättsfallsstudie visar att kammarrätters rättstillämpning lämnar en del att önska ifråga om rättssäkerhet. De brister som har identifierats är framför allt att förklaringar och invändningar från skattskyldige inte beaktas, att kammarrätter inte tar ställning till de uppskattade beloppens skälighet, att ett års bevisning läggs till grund för ett annat års beskattning samt att en presumtion som framgår av RÅ80 1:56 tillämpas extensivt och i strid med artikel 6 i Europakonventionen