Varför ska vi acceptera det som kränker, chockar eller stör? - Om skyddet för yttrandefrihet och regleringen av hets mot folkgrupp i ljuset av rättsfilosofiska yttrandefrihetsargument och intersektionell teori

Syftet med förevarande framställning är att undersöka hur regleringen av hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB och skyddet för yttrandefrihet enligt grundlagarna och Europakonventionen förhåller sig till varandra. Vidare syftar framställningen till att utreda hetslagstiftningens konformitet med skyddet för yttrandefrihet, kraven på rättighetsbegränsande lagstiftning och de intressen hetslagstiftningen avser att främja. För att problematisera och förstå de bakomliggande ideologierna till respektive lagstiftning analyseras gällande rätt utifrån dels rättsfilosofiska argument om varför yttrandefriheten behöver ett rättsligt skydd, dels intersektionell teori som har sin grund i genusteorin och critical race-teorin. Vid intresseavvägningen mellan skyddet för yttrandefrihet och hetslagstiftningen har vissa konflikter särskilt iakttagits. För det första uppvisar hetslagstiftningens kriminalisering av missaktande uttalanden flera brister i förhållande till rättighetsbegränsande lagstiftning. Bristerna grundar sig bland annat i att missaktningsrekvisitets vaghet kan komma i konflikt med kravet på legalitet. Dessutom kan rekvisitet komma i konflikt med kravet på proportionalitet eftersom det förefaller utgöra en för stor inskränkning av yttrandefriheten enligt Europakonventionen. Skyddet för yttrandefriheten i grundlagarna och Europakonventionen förefaller baseras på sanningsargumentet, demokratiargumentet och till viss del autonomiargumentet. När praxis studerats, framförallt Europadomstolens praxis, har skyddet för yttrandefriheten framstått som mycket vidsträckt. Att de mest kränkande uttalandena ska ges ett skydd genom yttrandefriheten förefaller främst kunna rättfärdigas av toleransargumentet. Dessutom innebär ett långtgående skydd för yttrandefriheten att skyddet mot kränkningar och diskriminering för utsatta grupper i samhället minskar. Att lagstiftaren valt att inte införa ett skydd på grund av könstillhörighet innebär att vissa av de grupper som är drabbade av så kallad dubbel utsatthet inte erhåller ett tillräckligt skydd. Genom en differentierad tolkning av missaktningsrekvisitet kan korrelerande grunder för utsatthet beaktas. En sådan tillämpning kan däremot komma i konflikt med kraven på legalitet och förutsebarhet, vilket är problematiskt.The purpose of this essay is to examine the relationship between the regulation on incitement to hatred in Chapter 16, Section 8, of the Swedish Penal Code and the protection of freedom of expression. Furthermore, this essay examines the compliance with the criminalization of hatred in Chapter 16, Section 8, of the Swedish Penal Code and the protection of freedom of expression, the rights-limiting legislation as well as the interests that the hatred penalty regulation in Chapter 16, Section 8, of the Swedish Penal Code intend to achieve. In order to problematize and understand the underlying ideologies behind each legislation, current law is analyzed based on legal philosophical arguments as to why freedom of expression requires legal protection, and intersectional theory based on gender theory and critical race theory. In the balance of interests between the protection for exposed groups in Chapter 16, Section 8, of the Swedish Penal Code and the protection of freedom of expression certain conflicts can be observed. For example, the criminalization of contemptuous statements demonstrates several shortcomings in relation to rights-limiting legislation. The deficiencies are based, inter alia, on the fact that the vagueness of the prerequisite of disrepute can conflict with the requirement of legality. In addition, the previously mentioned prerequisite may conflict with the requirement of proportionality, since it appears to be an excessive restriction of freedom of expression under the European Convention on Human Rights. The protection of freedom of expression in the Swedish Constitution and the European Convention on Human Rights appears to be based on the truth argument, the democracy argument and, in part, the autonomy argument. When studying legal practice, in particular the practice from the European Court of Human Rights, the protection of freedom of expression has proved to be very extensive. A protection for the most offensive and disturbing statements can be justified primarily with the theory of tolerance. In addition, far-reaching protection for freedom of expression leads to reduced protection against violations and discrimination for vulnerable groups in society. The fact that the legislator has chosen not to impose a protection on account of gender implies that some of the groups affected by double exposure do not receive adequate protection. Through a differentiated interpretation of the prerequisite of disrepute, correlating accounts for vulnerability can be considered. Such an application may, however, conflict with the requirements for legality and predictability