Dialektisk beteendeterapi (DBT) för ungdomar - En kvantitativ studie av psykiatrisk problematik, anknytningsdimensioner samt temperaments- och karaktärsfaktorer före och efter behandling

Syftet med uppsatsen var att utvärdera dialektisk beteendeterapi för ungdomar, en behandling som initialt utvecklats för en äldre patientgrupp. Inledningsvis jämfördes patienternas (N = 33, ålder = 13-17) skattningar innan behandlingen, gällande psykiatrisk problematik, anknytningsdimensioner samt temperaments- och karaktärsfaktorer, mot normgrupper. För en mindre grupp (N = 10) undersöktes därefter förändringar efter behandlingen genom beräknande av statistisk och klinisk signifikans. Resultatet visade att patientgruppen skilde sig från normgruppen på flertalet psykiatriska variabler. En skillnad uppvisades mellan instrumenten SCL-90 och SDQ; överlag skilde sig patientgruppen mer från normgruppen på SCL-90. Stor skillnad uppvisades även mellan patientgruppen och normgruppen gällande samtliga anknytningsdimensioner (ASQ), samt flera temperaments- och karaktärsfaktorer (TCI). Ett flertal statistiskt signifikanta förbättringar uppmättes efter behandlingen, bland annat gällande grad av depression, ångest och självskadebeteende. Patienterna uppvisade dessutom signifikant högre grad av tillit, lägre grad av distans och bifallsbehov samt högre grad av self-directedness. Även klinisk signifikans uppmättes, exempelvis uppfyllde 90 % av patienterna kriterierna för kliniskt signifikant förbättring på Globalt svårighetsindex (SCL-90) och 55 % på Totala svårigheter (SDQ). Trots att metoden begränsar uppsatsens slutsatser gällande förändring hos patientgruppen i stort, tyder resultatet på att förändringar efter DBT-behandling kan göra sig gällande för såväl psykiatrisk problematik som anknytningsdimensioner och karaktärsdrag.The purpose of the paper was to evaluate a Dialectical Behavior Therapy (DBT) treatment for adolescents, a treatment that was originally developed for older patient groups. First patients (N = 33, age = 13-17) were compared with norm groups on current psychiatric problems, attachment dimensions (ASQ) and temperament and character factors (TCI). The adolescent patient group differed in most of these domains. In addition a difference was demonstrated between the instruments SCL-90 and SDQ; the patients differed more on the SCL -90. Changes after treatment were studied for a smaller group (N = 10) by calculating statistical and clinical significance. Several statistically significant improvements were found including current levels of depression, anxiety and deliberate self-harm. In addition patients demonstrated significantly higher levels of confidence, lower degree of discomfort with closeness and need for approval and higher level of self-directedness. In regard to clinically significant improvements 90% of the patients met these criteria on Global severity index (SCL -90) and 55% on Total difficulties (SDQ). In conclusion these results indicate changes after DBT treatment on psychiatric problems as well as attachment dimensions and character factors. Due to the limitations of the study the results should be interpreted with caution and further research is warranted to establish DBT as a standard treatment for adolescents