Separationsrätt vid sammanblandad egendom

Det har aldrig gjorts något samlat försök att systematisera sakrätten från lagstiftarens sida. Särskilt separationsrättsliga problem är beständiga över tiden. Uppfattningarna om rättsläget beträffande separationsrätt vid sammanblandad egendom går isär. Det är svårt att se tydliga mönster i rättstillämpningen och förutsägbarheten är begränsad. Generellt sätt är rättsläget oklart. Vi vet inte vilka intressen och omständigheter som är särskilt skyddsvärda, bl.a. då rättspraxis är otydlig och det inte finns en generell princip om borgenärsskydd ens vid en avgränsad sammanblandning hos gäldenären. Det sistnämnda framgår av NJA 2009 s. 500. Den påtagliga oklarheten om rättsläget kan vara destruktiv för affärslivet. De agerandes insikter om den sakrättsliga risken med sammanblandningar kan nämligen antas vara begränsade. Separationsrätt är nödvändig för att människor ska våga anförtro andra sin egendom och för att även insolventa personer ska kunna få uppdrag som sysslomän. Under senare år har HD avkunnat flera domar där separationsrätten har utvidgats. Rättspraxis har styrt rättsutvecklingen. Synen på olika berörda intressen har påverkat bedömningen av äganderättens genomslag i borgenärskonkurrens. Svåra avvägningar görs i fall då borgenärens egendom har sammanblandats med egendom hos en insolvent gäldenär. Själva sammanblandningen aktualiserar särskild sakrättslig problematik. Den innebär att specialitetsprincipens krav på individualisering inte uppfylls och huvudregeln är då att äganderätten, och därmed separationsrätten, går förlorad genom att egendomen inte längre kan identifieras i fysisk mening. Det finns dock vissa lättnader från specialitetsprincipens krav. Vidare besitter en borgenär som gör anspråk på separationsrätt inte egendomen i fråga, vilket innebär ett sakrättsligt risktagande. Borgenären kan argumentera för tillräcklig individualisering eller särskilt skyddsvärda omständigheter. Omedvetet risktagande och det ekonomiska livets effektivitet talar för borgenärsskydd. Risken att stå utan skydd i borgenärskonkurrens, orsakad av besittningsövergång och sammanblandning, skapar hinder för effektivitetsmaximerande avtal. Lagen (1944:181) om redovisningsmedel kan visserligen medföra en ganska generös lösning för borgenären då den inte förutsätter sakrättsmoment för separationsrätt. Att mottagna medel har blandats samman utesluter inte heller att separationsrätt kan föreligga enligt lagen. Den analoga tillämpningen är också betydande, varför det råder viss osäkerhet om lagens räckvidd. Redovisningslagen är dessutom inte avsedd att tillämpas e contrario och rättsområdet är därför tämligen öppet. För att öka förutsägbarheten kan man sammanställa beprövade faktorer, och spekulera om potentiella omständigheter, som stödjer separationsrätt trots sammanblandning. Brott är en sådan speciell omständighet som gör att specialitetskravet får vika till förmån för den bestulne. Är borgenärens egendom inte anförtrodd gäldenären talar detta för en starkare separationsrätt. Sådana undantag kan även tänkas för anförtrodd egendom som olovligen har sammanblandats. Borgenärens uteblivna samtycke indikerar i båda fall ett ökat skyddsvärde. Ett centralt rättsfall på området är NJA 2009 s. 500. Där tar HD ställning till flera viktiga frågor om separationsrätt vid sammanblandad egendom. Målet gäller icke anförtrodd egendom, men vissa av HD:s slutsatser rör även anförtrodd egendom. Rättsfallet är därför av mer generell relevans. Separationsrätt i fråga om olovligt sammanblandad anförtrodd egendom kan förutsätta att den antingen har hållits avskild från gäldenärens egen egendom eller åtminstone sammanblandats med en avgränsad del av gäldenärens egen egendom. Det bör dock observeras att det senare strider mot den i NJA 2009 s. 500 framhållna huvudregeln att även en avgränsad sammanblandning med gäldenärens förmögenhet förhindrar separationsrätt. Därför lär det krävas särskilda skäl för borgenärsskydd i det enskilda fallet. I dessa situationer krävs inte heller att gäldenären har för avsikt att avskilja den aktuella egendomen för borgenärens anspråk, vilket ytterligare pekar på det särskilda skyddsvärdet hos borgenärer som inte har medgivit sammanblandningen. Separationsrätt i fall där borgenären har samtyckt till den ofullständiga individualiseringen som uppkommit genom sammanblandning förutsätter som utgångspunkt att gäldenären med borgenärsskyddande avsikt har avskilt relevant egendom. Därmed uppstår specialitet. I vissa typfall möjliggörs emellertid en vidare tillämpning av redovisningslagen. Det underlättas exempelvis för depositionsupplägg. Har sammanblandningen med gäldenärens egendom varit nödvändig, föranledd av praktiska skäl, är separationsrätten mer vidsträckt än annars. Vidare kan ett enkelt identifierbart betalningsmedel vara fördelaktigt för borgenären i och med att sammanblandning försvåras. Till exempel kan ett bevarande eller ett inköp av en postväxel ersätta ett avskiljande enligt redovisningslagen. Även andra individualiseringsåtgärder än ett avskiljande kan alltså leda till separationsrätt vid analog tillämpning av redovisningslagen. Dessutom kan samäganderätt oberoende av ifrågavarande lagstiftning uppstå till ett belopp som är avskilt från gäldenärens övriga förmögenhet. I vilken utsträckning och under vilka omständigheter det senare får effekt är dock tämligen oklart. Det särskilda skyddsvärdet är argumentet för att medge somliga borgenärer separationsrätt i en begränsad tilldelningsmassa. Resultatet blir en motiverad prioritering i borgenärskonkurrens. En dynamisk tillämpning och anpassning av sakrätten har dock kompromissat förutsägbarheten av den. Författningar som reglerar separationsrätt vid sammanblandad egendom är väldigt begränsade. Det behövs tydligare regler. HD:s rättsfall utgör visserligen en auktoritativ rättskälla, men det framgår inte tydligt av lag vad som gäller. Lagstiftaren bör därför göra rättsområdet mer överskådligt.Rights in rem have never been systematized by the Swedish legislator. Especially problems regarding separation rights are recurring. Views differ on the owner’s right to separate intermixed property in a debtor’s bankruptcy or execution. The legal position is uncertain and predictability is limited. Since there is no general principle of separation right in the event of intermixed property and case law is ambiguous prioritised interests are relatively unknown. According to the Supreme Court in NJA 2009 s. 500 separation rights are terminated if the debtor mixes received property with his own assets, even if the estate constitutes a defined part. There is probably a lack of knowledge in the risk with intermingling of property. The uncertainty of the legal situation may be destructive to the commercial life. Separation right is necessary for the entrusting of property to others and also for insolvent subjects in getting assignments as trustees. In recent years the Supreme Court has expanded separation rights. Case law has developed rights in rem. Certain interests involved have influenced the assessment of ownership penetration in competition between the debtor’s claimants. Difficult considerations are made where the owner’s property has been mixed with the property of a bankrupt debtor. It has to be determined which of the claimants that have the best right to the estate. An owner that has individualised identifiable property in the estate has a legal right to separate it. A mixture, however, gives rise to particular questions. It implies that the principle of specialty is not met. The general rule is that the ownership, and thus separation right, is lost since the requirement of individualisation is not fulfilled. Yet, there are some exceptions to the principle of speciality. Furthermore, an owner claiming separation right does not possess the property in question, which constitutes a risk. The claimant can argue for adequate individualisation or special circumstances. Unawareness of the risk and the effectiveness of economic life support the cause for improved protection in rem. Effective use and management of property should be promoted. If the rules on the other hand imply that the owner in mutually beneficial relations cannot leave the property in the debtor's possession, without the risk of losing protection in rem if competition occurs with other claimants in the estate, the risk is that no agreement will be reached. This creates barriers to efficiency-maximizing contracts. Redovisningslagen (1944:181), the Swedish Law on Accounting, may provide a generous solution for the owner as the Act does not require a perfection method for separation right. Neither does intermingling of the received goods exclude separation right under the Act. The application of the Act ex analogia is also significant, why there is some uncertainty about its scope. Furthermore, the Swedish Law on Accounting is not intended to be applied e contrario, which results in a fairly unregulated judicial area. In order to increase predictability one can compile proven factors, and speculate about potential circumstances, supporting separation right despite intermingling of the property. Crime is such a special circumstance which disregards the individualisation requirement in favour of the robbed. If the owner’s property is not entrusted to the debtor this suggests a stronger separation right. Extensive exceptions are even possible where entrusted property has been mixed without the owner’s consent. In both cases the lack of consent indicates increased protection value. In a key court case, NJA 2009 s. 500, the Supreme Court answers several important questions regarding separation rights in intermixed property. Although the case concerns non-entrusted property, some conclusions also regard entrusted property. Therefore the case is of more general relevance. Separation right in respect of entrusted property may require that the received property has been either separated from the debtor's assets or at least only mixed with a defined part. It should be noted that the latter contradicts a general rule stating that separation right is lost if the debtor mixes the property with his own assets. Therefore, protection in rem ought to require special circumstances in the present case. In these situations the intention of the debtor regarding separating received property is irrelevant, which further points to the importance of protecting owners who have not consented intermingling. Separation right where the owner has consented mixing of the property generally requires that the debtor, with protective intent, separates relevant property. This creates speciality. In some situations, however, a wider application of the Swedish Law on Accounting is possible. For example, deposit-arrangements are facilitated. If mixed property is necessary, prompted by practical reasons, the separation right is more extended than otherwise. Furthermore, easily identifiable means of payment are advantageous for the owner as intermingling is hampered. Other measures of individualisation than separation can lead to protection in rem by analogy of the Swedish Law on Accounting. In addition, joint ownership might occur regardless of the current legislation. To what extent and under what circumstances the latter takes effect is nevertheless fairly uncertain. The high protection value of some claimants is the argument for allowing them the right to separate their property in a limited estate. The result is a justified prioritisation in competition between the debtor’s claimants. A dynamic application of rights in rem has compromised its predictability. Legislation governing separation right in intermixed property is deficient. There is a need for transparent rules. Authoritative statements exist in case law, but rights in rem are still not sufficiently clear. Therefore the legislator should systematize the judicial area