Mediakriget

Uppsatsen tar avstamp i SOM-insitutets mätning från 2014 som visade att en majoritet av de tillfrågade ansåg att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem kopplade till frågor som rör migration- och flyktingpolitik. Samtidigt som med misstroendet mot medierna breder ut sig fortsätter digitaliseringen av medielandskapet vilket leder till en allt mer diversifierad nyhetskonsumtion. Dessa parallella tendenser aktualiserar frågor om demokrati, yttrandefrihet, social sammanhållning och källkritisk förmåga. Mot denna bakgrund är uppsatsens syfte att analysera diskursen och den hegemoniska praktiken om massmedial mörkläggning i migrationsfrågor. Med hjälp av en kvalitativ textanalys undersöks en diskussionstråd på forumet Flashback där ”mörkläggningsdiskursen” analyseras med utgångspunkt i Laclau och Mouffes diskursteori. I analysen framgår att mörkläggningsdiskursen byggs upp genom att sanningssägarna formerar en antagonistisk gränsdragning gentemot de traditionella massmedierna. Antagonismen skapar två subjektspositioner där de rationella sanningssägarna står på ena sidan och de multikulturella mörkläggarna står på den andra. Dessa subjektspositioner struktureras kring nodalpunkter där sanningssägarna konstrueras som objektiva och rationellt vetenskapliga och där mörkläggarna konstrueras som irrationellt lögnaktiga och subjektiva. Mörkläggningsdiskursens antagonsiter kan därmed inte göra anspråk på sanningen i frågor som rör migration. Diskursens hegemoniska praktik har som mål att vinna det så kallade ”mediakriget om mångkulturen”. Genom att ta den tomma signifikanten Sanningen i anspråk försöker diskursen bilda en ”ny objektivitet” i de sprickor som uppstår i den massmediala hegemonin. I slutdiskussionen förs en diskussion kring vad journalistiken kan göra för att minska mörkläggningsdiskursens antagonism och därmed återupprätta ett demokratiskt samtal baserat på samförstånd och förtroende mellan medierna och medborgarna. Om medierna anammar diskursens problemformulering finns risken att mediernas förtroende och legitimitet i migrationsfrågor undermineras ytterligare. Samtidigt bör journalistiken ta hänsyn till att allt fler medborgare bygger sin världsuppfattning med hjälp av informationskällor utanför de traditionella nyhetsmedierna.This essay builds on a public opinion poll from 2014 indicating that a majority of the Swedish citizens believe that mainstream media are hiding “the truth” about social problems related to issues of migration and refugee policy. The outspread distrust of mainstream media takes place during a time of continuing digitalization of the media landscape, which has led to increasingly diversified news consumption among the Swedish citizens. These parallel trends raise questions about democracy, freedom of speech, social cohesion and withholding critical reading skills. Against this backdrop, the essay aims to analyse the hegemonic practice of the “mass media deception” discourse. Using a qualitative text analysis this study examines a discussion thread on the Swedish forum Flashback where the "deception discourse" is analysed using Laclau and Mouffe’s discourse theory. The analysis shows that the “deception discourse” is built up by the “truth-tellers” who create an antagonistic demarcation line against the established mass media. The antagonism results in the creation of two subject positions where the rational “truth-tellers” are the protagonists and the multi-cultural “deceivers” are the antagonists. The identities of these subject positions are structured around nodal points in which “truth-tellers” are constructed as objective, rational and scientific, and where the “deceivers” are constructed as irrational misleading and subjective. The antagonists of the “deception discourse” can therefore not claim “the truth” in issues related to migration. The hegemonic practice of the “deception discourse” aims to triumph in the so-called "media war on multiculturalism." By claiming “the truth” as an empty signifier, the discourse articulates a form of "new objectivity" in the open cracks of the established mass media hegemony. The essay ends with a discussion of what journalism can do to reduce the antagonism of the “deception discourse” and thereby reinstate a functioning public debate based on understanding and trust between media and citizens. If the media embrace the discourse it run a risk of undermining it's credibility and legitimacy on migration issues. Meanwhile, the journalists ought not to ignore the discourse, but rather take into account that a large portion of the citizens are creating their world views from sources gathered outside traditional news media