Ren förmögenhetsskada i utomobligatoriska förhållanden - en komparativ studie av det svenska och det engelska regelverket

Den svenska såväl som den engelska skadeståndsrätten har under lång tid främst intresserat sig för person- och sakskador. På senare tid har de rena förmögenhetsskadorna fått ett större utrymme och en ökad betydelse inom området. Rena förmögenhetsskadorna är skador som uppkommer utan att någon lider person- eller sakskada. Skadetypen ersätts enligt SkL 2 kap. 2 § då skadan vållats genom brottslig handling. Denna ansvarsbegränsningsrelgel har i Sverige kommit att kallas ''spärregeln'', även om regeln enligt SkL:s förarbeten inte var avsedd att utgöra något hinder för en rättsutveckling i riktning mot ett vidgat ansvar för de rena förmögenhetsskadorna. Förarbet- ena påpekar också att SkL 2 kap. 2 § inte får läsas e contrario. Ersättning skall alltså utgå då brottslig handling har begåtts, men när så inte är fallet säger SkL ingenting om när, under vilka förutsättningar eller att ersättning skall utgå. Utöver SkL 3 kap. 2 och 3 §§ , de undantagsregler som diverse speciallagar ger där ansvar erkänns utan på brottslig handling och utöver de regler som kontraktsrätten ger har ersättning för ren förmögenhetsskada i utomobliga- toriska förhållanden i vissa fall utgått trots att brottslig handling ej begåtts. När sådant ansvar kan erkännas är emellertid oklart. Det finns även fall där domstolen tagit fasta på 2 kap. 2 § som en ''spärregel'' och nekat anvar med hänvisning till att det krävs brottslig handling. Se exempelvis NJA 1985 s. 143 (s. 153). Utöver den restriktiva syn på ersättningsansvaret vid rena förmögenhetsskador som finns i Sverige har den så kallade ''spärregeln'' fört med sig ytterligare osäkerhet kring när ansvar bör utdömas. Även i England har man en restriktiv syn på ersättning för rena förmögenhetsskador och huvudregeln, ''The exclusionary rule'' är att skadetypen inte ersätts. Regeln gäller emellertid endast vårdslöst eller oaktsamt (inte uppsåtligt) orsakade rena förmögenhetsskador. Men trots att de rena förmögenhetsskadorna som regel inte ersätts finns det likaså här undantagsfall. Uppsatsen ger inledningsvis i kapitel 2 och 3 en överblick över vilka regler som styr samt över rättsläget i såväl Sverige som England. I kapitel 4 görs en jämförelse systemen emellan där de argument och omständigheter som varit av avgörande vikt i fallen där ersättning faktiskt utgått tagits fram och särskilt belysts. Gemensamt för de båda systemen är att den befogade faktiska tilliten med tiden har fått allt större utrymme och betydelse. Utvalda delar av de överväganden domstolarna gjort i England har tillsammans med den svenska motsvarigheten lett fram till mitt de lege ferenda förslag, som redovisas i kapitel 5. Här föreslås att frågan om ersättning i en icke kontraktsrättslig situation bör bedömas olika beroende på om relationen skadevållaren och skadelidande emellan föregåtts av en frivillig eller förutsatt tillit. Ett förslag till vilka situationer som i framtiden bör leda till att ersättning utgår ges således i uppsatsens avslutande 5:e kapitel