Kvinnan som förövare

Synen på kriminella kvinnor har förändrats över tiden, liksom andelen kvinnor som dömts för brott. Den första att skriva om kriminella kvinnor var kriminologen Cesare Lombroso som publicerade ett verk kring detta ämne redan år 1893. Vid denna tid betraktades en brottsling som ett bakslag i evolutionen och en kvinnlig brottsling som något ännu värre. Otto Pollak menade att kvinnan inte var mindre brottsbenägen än mannen, utan hennes brottslighet var på något grumligt sätt analog med hennes könsorgan, det vill säga dold. Kvinnliga kriminologer, som t ex Freda Adler och Rita Simon, presenterade sin forskning först på 1970-talet och de förutspådde bland annat att den kvinnliga brottsligheten skulle öka i och med att könsrollerna förändrades och hennes medverkan i samhället ökade. Andelen kvinnor bland de kriminella har alltid varit låg, men har ökat något under vissa tidsperioder, detta har förklarats med bl a förändringar i lagstiftningen. Ett exempel på detta är de så kallade hor- och äktenskapsbrotten som avkriminaliserades år 1865, då antalet dömda kvinnor sjönk av förklarliga skäl. Kriminologen Johannes Knutsson, som undersökt den kvinnliga kriminaliteten över tid, försökte undvika dylika förändringar genom att studera ett brott som varit någorlunda oföränderligt över tid, nämligen stöldbrottet. Han kom fram till att antalet kvinnor som dömdes för stöld ökade under vissa perioder, så var till exempel fallet under andra världskriget. Detta förklaras bl a som att det handlar om så kallad nödkriminalitet men också med att olika könsrollsmönster förändrades under perioden när kvinnor kom att ta större ansvar i traditionellt sett typiskt manliga områden. Under en tidsperiod, i Sverige under den senare hälften av 1600-talet, pågick de så kallade trolldomsprocesserna. Processerna har kommit att fascinera många forskare men antalet kvinnor som dömdes för häxeri var aldrig särskilt högt. Något som däremot setts som ett typiskt kvinnobrott, historiskt sett, är brotten barnamord och fosterfördrivning, vilket på 1800-talet var det vanligaste grövre kvinnobrottet. Långt fler kvinnor anklagades och dömdes för dessa brott än vad som någonsin var aktuellt för häxeribrotten. Enligt den litteratur jag har studerat Se avsnitt 3.2. är en trolig orsak, både till häxprocesserna och den iver med vilken man drev processer mot kvinnor som begått barnamord respektive fosterfördrivning, synen på kvinnan i allmänhet men mer specifikt hennes sexualitet. I modern tid har man ansett bedrägerier och snatteri vara typiska kvinnobrott, trots det har den absoluta andelen kvinnor alltid varit låg och långt ifrån de siffror som gäller för män. Även om bedrägeri är ett relativt vanligt kvinnobrott så är snatterier det absolut vanligaste, och andelen kvinnor den högsta. Av samtliga som misstänks för snatteribrott i Sverige utgör kvinnorna mer än en tredjedel. När det gäller andra typer av brott är kvinnornas andel av den totala brottsligheten betydligt lägre. När det gäller narkotika- och våldsbrott är andelen kvinnor mycket liten. Av dem som lagförs under ett år är många fler kvinnor debutanter medan fler män är recidivister. Risken att en man ska återfalla i brott är mer än dubbelt så stor som att en kvinna ska göra det. Kvinnor begår också oftast samma typ av brott vid återfall medan man när det gäller män kan utläsa en tendens som tyder på att ju fler brott en person begår, desto fler olika typer av brott kommer denne också att begå. När det gäller de olika teorier som utvecklats för att förklara kriminalitet, fungerar inte alla teorier när det gäller kvinnliga brottslingar även om de fungerat väl för att visa orsaker till manlig kriminalitet. Bland de olika teorier som finns för att förklara den kvinnliga kriminaliteten är troligen könsrollsteorierna de viktigaste. Forskning inom denna teori inriktar sig främst på att förklara brott genom skillnader i könsrollen och de förväntningar som ställs på kvinnor och män. Dessa forskare menar att det inte behöver innebära ett direkt avsteg från den manliga könsrollen att begå brott, pojkar och män uppmuntras att vara risktagande etc. och de blir därmed mer benägna att begår brott. Kvinnan som uppmuntras att vara mer passiv, empatisk och mindre aggressiv samt mindre risktagande blir däremot mindre brottsbenägen. För kvinnan kommer en kriminell handling att innebära ett brott mot dubbla normsystem, dels lagen, dels könsrollen. Forskning visar också att kvinnor, i större utsträckning än män, känner skam- och skuldkänslor, när de bryter mot regler, något som fungerar brottshämmande. Även kontrollteorin är en betydelsefull förklaringsmodell. Den innebär att flickor och kvinnor utsätts för en hårdare kontroll än män och pojkar, både i familjen och senare ute i samhället. Då flickorna enligt denna teori står närmare sina föräldrar, p.g.a. den större kontrollen, än vad pojkar gör, kommer hon att internalisera de normer som gäller i hennes ursprungsfamilj. Pojkarna som inte står under lika strikt övervakning från sin familj är mer påverkbara av omgivningen och tenderar att bli mer risktagande och därmed mer brottsbenägna. Det finns alltså många sätt att förklara varför den kvinnliga brottsligheten är så låg, men de kvinnor som begår brott verkar också göra det av delvis andra orsaker än män. För män kan det ofta handla om själva spänningen i handlingen medan det för kvinnor framförallt är ett sätt att klara av en ohållbar vardagssituation. Kvinnorna har traditionellt sett ofta ansvar, inte bara för sig själva utan även för andra, som ensam familjeförsörjare