Ställningsfullmakt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv

10 § 2 st. AvtL reglerar den s.k. ställningsfullmakten. Enligt bestämmelsen kan en fullmäktig som intar en viss ställning rättshandla i en huvudmans namn. Gränserna för fullmäktigens behörighet avgörs genom den behörighet som enligt lag eller sedvänja följer av den ställning fullmäktigen intar. I praktiken har bestämmelsen om sedvänja störst betydelse, då det finns förhållandevis få antal ställningar för vilka behörigheten uttryckligen regleras i lag. Denna uppsats behandlar de rekvisit som ställs upp i 10 § 2 st. AvtL och hur dessa har tolkats i rättspraxis, förarbeten och doktrin och fokus ligger på hur sedvanebegreppet har tolkas. Enligt AvtL:s förarbeten ska begreppet sedvänja tolkas som ''gängse bruk'' och ''rådande rättsuppfattning''. I rättspraxis finns emellertid exempel på att ställningsfullmaktens praktiska betydelse har inverkat vid bedömningen av ställningsfullmäktiges behörighet. Därtill finns tendenser på att domstolarna även har låtit omständigheter så som tredje mans insikt och tredje mans ställning få betydelse vid behörighetsbedömningen. Vid sidan av den allmänna ställningsfullmakten som regleras i 10 § 2 st. AvtL har den så kallade särskilda ställningsfullmakten vuxit fram i rättspraxis. Den särskilda ställningsfullmakten består av toleransfullmakt, enligt vilken en fullmäktigs behörighet grundar sig på att huvudmannen vid ett flertal tidigare tillfällen har låtit fullmäktigen handla i sitt namn, och av kombinationsfullmakt, vilket är en modell där sedvanerekvisitet har ersatts av andra omständigheter som i förening med varandra ger tredje man ett befogat intryck av att behörighet föreligger. Kombinationen av dessa omständigheter, tillsammans med tredje mans intryck, medför att fullmäktigen anses ha behörighet att handla i huvudmannens namn. I denna uppsats förs en diskussion rörande huruvida regleringen av allmän respektive särskild ställningsfullmakt erbjuder en rättssäker partsbindningsmodell. Rättssäkerhet definieras i denna uppsats så som möjligheten för huvudmän, mellanmän och tredje män att kunna förutse vad som gäller i en viss situation (förutsebarhet), att alla huvudmän, mellanmän och tredje män behandlas lika, om inte särbehandling uttryckligen framgår i förväg (likabehandling) samt som ett skydd mot godtycklig rättstillämpning, vilket kan definieras som att rättstillämpningen ska vara objektiv och utgå ifrån samma bedömningsgrunder vid varje tillfälle (avsaknad av godtycke). Vidare inkluderar jag, vilket förvisso delvis fallet under kravet på avsaknad av godtycke, ett krav på att domstolarna företar objektiva bedömningar i min definition av rättssäkerhet. Min slutsats, vilken presenteras i slutet av uppsatsen, är att domstolen bör tillämpa en strikt sedvanebedömning, samtidigt som den särskilda ställningsfullmakten bör införas i lagen. Inom ramen för den särskilda ställningsfullmakten kan det sedan finnas möjlighet att ta hänsyn till bl.a. praktiska skäl eller huruvida vissa tredje män ska anses särskilt skyddsvärda, detta dock efter tydliga riktlinjer i förarbeten