Skatteflyktslagen i ljuset av nullum tributum sine lege

Denna uppsats behandlar 2 § skatteflyktslagen (1997:777) mot bakgrund av den skatterättsliga legalitetsprincipen. Mitt syfte med uppsatsen är att utreda vilka konsekvenser skatteflyktslagens tillämpning får för lagtolkningen, konstitutionellt och på vilket sätt lagen svarar mot kraven på effektivitet och rättssäkerhet. I samband med detta kommer den av skatteflyktslagen brukade terminologin, som har varit föremål för häftig kritik att granskas närmare. Uppsatsen inriktar sig på att besvara följande frågeställningar: · Vad innebär skatteflyktslagen för lagtolkningen? · Påbjuder skatteflyktslagen att skattelag skall tolkas analogt? · Strider skatteflyktslagen mot legalitetsprincipen? · Hur uppfyller den nuvarande skatteflyktslagen kraven på effektivitet och rättssäkerhet? Genom tillämpning av rättsfall, doktrin, skatterättsliga tidsskrifter och Riksskatteverkets handledningar har jag nått fram till slutsatserna att i och med den nuvarande skatteflyktslagen har det tillskapats en i lag stadgad teleologisk tolkningsmetod som till skillnad från den Ekelöfska uteslutande tolkas till nackdel för den skattskyldige. Vidare har jag kommit fram till att skatteflyktslagen innebär att materiell skattelag skall tillämpas analogt då domstolen vid sin bedömning mot lagstiftningens syfte även skall se till syftet bakom de regler som kringgåtts genom den skattskyldiges förfarande utöver de direkt tillämpliga reglerna. Skatteflyktslagen är oförenlig med legalitetsprincipen då den påbjuder domstolen att tolka skattelag analogt. Skatteflyktslagen är däremot inte oförenlig med grundlagen då den inte uppfyller uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap 14 § RF. Den nuvarande skatteflyktslagen uppfyller kraven på effektivitet i större omfattning än vad som kan sägas om kravet på rättssäkerhet. Enligt min åsikt finns det enbart en främjande åtgärd ur ett rättssäkerhetsperspektiv, nämligen möjligheten för den skattskyldige att ansöka om förhandsbesked