Vanvård och misshandel inom hälso- och sjukvården samt äldreomsorgen - en reparativ rättvisa utan straffrättsligt ansvar?

Uppsatsen behandlar äldres rättigheter, rättighetsskydd och rättsskydd, utifrån ett viktimologiskt och ett straffrättsligt perspektiv. Den utgår ifrån äldre som blivit vanvårdade eller utsatta för andra missgärningar inom hälso- och sjukvården samt äldreomsorgen. Upptäckten av vad vissa äldre blir och blivit utsatta för väckte en del frågor. Ett fall som tilldrog sig mycket uppmärksamhet handlade om en äldre kvinna som blev utsatt för misshandel. Kvinnans son reagerade på de blåmärken som fanns på hans mammas armar, varpå han lade en bandspelare i hennes rum på ett äldreboende. Vi fick höra på nyheterna hur hans mamma blev utsatt för en minst sagt kränkande behandling och mest troligt även fysisk misshandel (dock ej bevisat). Domstolarna friade personalen ifråga eftersom bandinspelningen inte kunde användas som bevis i målet. Detta väckte intresset för att ta reda på äldres rättigheter och hur rättsskyddet för äldre fungerar inom hälso- och sjukvården samt äldreomsorgen och när ett straffrättsligt ansvar kan bli aktuellt Viktimologin, som är en disciplin inom kriminologin, har påverkat den straffrättsliga utvecklingen genom olika teorier om brottsoffer och gärningsmän. Genom viktimologin har brottsofferrörelser växt fram, vilka i sin tur har påverkat bland annat FN: s mänskliga fri och rättigheter. Äldres rättigheter finns deklarerade i en FN resolution och denna resolution ligger till grund för införandet av äldres rättigheter. Dessa finns idag implemeterade i SoL (socialtjänstlagen). En anledning till att regeringen bestämde sig för att implementera dessa rättigheter var naturligtvis för att FN uppmanade sina medlemsländer att faktiskt göra så. En annan var för att det krävdes en förändring då undersökningar påvisade att äldre vanvårdades och utsattes för andra missgärningar utan att veta sina rättigheter. Tyvärr finns det senare rapporter som konstaterar att många av problemen kvarstår även efter införandet av de mänskliga fri- och rättigheterna för äldre. Inom hälso- och sjukvården och äldreomsorgen finns det en anmälningsskyldighet som skall skydda äldre som har blivit utsatta för missgärningar av diverse slag. Denna anmälningsskyldighet kallas för Lex Maria inom hälso- och sjukvården och Lex Sarah inom äldreomsorgen. Det finns dock vissa skillnader mellan Lex Maria och Lex Sarah. För att nämna några är kriterierna för vad som skall anmälas olika. Det finns inga disciplinpåföljder eller andra skyddsåtgärder att vidta inom äldreomsorgens verksamhet. Det finns vidare inget krav på eventuell åtalsanmälan inom äldreomsorgen. Meningen med anmälningsskyldigheten är att man skall komma till rätta med brister och annat inom verksamheterna, samt skydda patienter och äldre. Information om vad som gått fel skall återinföras till verksamheterna och eventuella samtal med berörda parter skall genomföras. Många gånger verkar det dock som om man glömmer den äldre som blivit utsatt och enbart inriktar sig på personalen ifråga eller avfärdar ''bristen'' som ett organisationsfel. Man kan säga att det handlar om en relativ rättvisa eller en reparativ rättvisa. Den reparativa rättvisan är en viktimologisk rättvisa som är på framväxt enligt den kritiska viktimologin. Den reparativa rättvisan består av olika former av alternativa konfliktlösningar, vilken bygger på att brottet härrör från en konflikt mellan gärningsmannen och brottsoffret. Anhängare till den kritiska viktimologin tror att denna rättvisa kommer att sudda ut gränserna mellan det straffrättsliga och civilrättsliga. Vissa svårigheter kan dock uppstå då allmänheten inte verkar vara benägen att överge det straffrättsliga systemet som vi har idag. Om man lyssnar på vad som framkommer i media är allmänheten snarare benägna att kräva högre straffpåföljder än vad som idag utdöms i domstolarna. När det gäller det straffrättsliga ansvaret så krävs det naturligtvis först och främst att en åtalsanmälan skett. De brottsrubriceringar som används mest i sådana här fall är misshandel, vållande till kroppsskada eller vållande till annans död. Dock finns det bevissvårigheter med kausalsambandet mellan handling och resultat i den straffrättsliga processen. Ett förslag är att antingen införa en ny brottsrubricering inom hälso- och sjukvården samt äldreomsorgen eller sänka beviskraven i fall med äldre. Dels på grund av att det finns äldre som kan anses vara i större behov till följd av sin ålder, demens, nedsatt syn och hörsel m.m. Barn anses vara i större behov och många gånger regredierar en äldre till barnstadiet igen. Dels till följd av att äldre inte kan vittna i domstolen om vad som skett, då de ofta avlidit innan målet tagits upp i domstolen. I andra fall kan de inte vittna till följd av demens eller liknande. Vidare finns det inga rättsfall där man åberopat arbetsgivaransvar fast ett sådant kan aktualiseras. En annan sak som är intressant är att HSAN Hälso- och sjukvårdsansvarsnämnden, vilken har hand om ärenden inom hälso- och sjukvården. inte har dessa bevissvårigheter, trots att det är samma kriterier, uppsåt eller oaktsamhet samt kausalsamband mellan handling och resultat, som måste vara uppfyllda för att man skall kunna utdöma ansvar. HSAN utdömer förvisso icke straffrättsliga påföljder såsom disciplinpåföljder. Det är dock regeringsrätten som fastslagit hur stark bevisningen måste vara för att disciplinpåföljder och andra skyddsåtgärder skall få utdömas. HSAN och regeringsrätten har utdömt ansvar i flera fall till skillnad från vad som skett i straffrättsliga mål. Kriterierna är alltså samma men bedöms olika beroende på vilken instans ärendet befinner sig inom, då det gäller personal inom hälso- och sjukvården eller äldreomsorgen. En annan intressant sak är att om HSAN åtalsanmäler och åtalet nedläggs till följd av bristande bevisning, så kan ärendet inte returneras till HSAN. Då uteblir eventuella disciplinpåföljder m.m. trots att det finns fog för att så bör ske till följd av patientsäkerheten. Socialstyrelsen har dock lagt in om ett lagförslag om att detta borde ändras så att HSAN får en möjlighet att utdöma ansvar i fall med bristande bevisning