Upplysningsplikten vid tecknande av individuell livförsäkring

Försäkringstagaren tecknar en försäkring för att få trygghet mot skador och ekonomiska påfrestningar i framtiden. Men försäkringsbolagen åtar sig inte någon ovillkorlig prestation utan endast att bära ett ansvar ifall en händelse av ett visst slag inträffar. Det är alltså fråga om en skyldighet att ersätta en skada eller ett visst belopp bara under vissa, i försäkringsavtalet, angivna förutsättningar. Risken för att ett försäkringsfall skall inträffa kan konstateras med viss sannolikhet med användning av försäkringsteknisk metod och bolaget kan på detta sätt värdera vad deras åtagande egentligen är värt. Försäkringstagarens huvudförpliktelse blir därför att utge vederlag för bolagets åtagande. Denna förpliktelse har kommit att kallas premien. Men försäkringstagaren har dessutom en rad andra s.k. biförpliktelser som sammanhänger med avtalets säregna innebörd. En av dessa är att lämna upplysningar om sina förhållanden. Den viktigaste konsekvensen av att en försäkringstagare eftersätter en sådan skyldighet är att försäkringsskyddet, helt eller delvis, faller bort. Av stor betydelse är att försäkringspremien skall motsvara risken för försäkringsfall, vilket har kommit att betecknas som ekvivalensprincipen. Felaktig beräkningar i detta avseende kan medföra att försäkringen går med förlust eller omvänt, att försäkringstagaren får betala ett större vederlag än bolagets motprestation egentligen är värd. Av sådana skäl finns det anledning att betona det särskilda förtroendeförhållande som råder mellan parterna. Försäkringsbolaget är ofta hänvisat till motpartens uppgifter för att få en uppfattning om riskens storlek. Här ser man tydligt vikten av försäkringstagarens upplysningsplikt. En viktig försäkringsteknisk princip är att ovisshet måste råda om ett försäkringsfall kommer att ske eller i vart fall, vad det gäller livförsäkring, när det kommer att ske. Kan man med säkerhet förutse när ett försäkringsfall kommer att inträffa saknar försäkringsavtalet mening, åtminstone om man ser till preventionshänsyn och den sociala hänsyn som är grundtankarna bakom försäkringsavtalslagens utformning. I uppsatsen påstås det att den medicinska vetenskapens framsteg och ökade kunskaper om sjukdomar och sjukdomsanlag är en stark påverkande faktor till hur försäkringsbolagen gör den försäkringstekniska bedömningen, på vilken de sedan baserar premierna. Därför ombedes normalt den som vill teckna en livförsäkring att lämna en hälsodeklaration. En grundläggande uppfattning i uppsatsen är att uppgifter om den enskildes arvsmassa i så stor utsträckning som möjligt skall vara skyddade. Informationen måste därför kunna sägas ha försäkringsteknisk relevans om det överhuvudtaget skall bli tal om att använda genetiskt information i försäkringssammanhang. Den prekära situation som uppkommer när man måste väga en privatpersons skyddsintressen mot avtalsfrihet och försäkringsbolagens ekonomiska intressen är en förklaring till att försäkringsavtalet särreglerats i sådan omfattning som skett enligt gällande rätt och det kan också motivera att en ny lagstiftning blir mera omfattande och detaljerad än vid de flesta andra kontraktstyper