På (o)lika villkor En feministisk analys av kvinnokroppens diskursiva konstruktion i våldtäktsdomar

''Kvinna'' förbinds i vår världsbild med kroppslighet. Kvinnokroppen har ofta betraktats som en avvikelse från den naturliga mänskliga, (manliga) kroppen, och använts som ett argument för att legitimera kvinnors underordning. Kroppen kan därmed sägas bära en politisk innebörd, och det blir därför av intresse att studera hur kvinnokroppen konstrueras i olika samhälleliga kontexter. I den rättsliga hanteringen av våldtäkt blir kvinnokroppen ofrånkomligt central, och domstolarna tvingas att förhålla sig till den på något sätt. Med denna uppsats har jag velat koppla den straffrättsliga hanteringen av våldtäkt till de perspektiv på kroppen som uttrycks inom feministisk politisk teori. Mitt syfte har varit att analysera och dekonstruera domstolarnas diskursiva konstruktioner av kvinnokroppen. Syftet har uppfyllts genom en diskursanalys av våldtäktsdomar från Svea hovrätt. Jag har således varit intresserad av hur domstolarna talar om kvinnors kroppar, då jag utgår från att tal kan förstås konstituerande. Min analys har synliggjort att de finns en påtaglig koppling mellan begreppen ''kvinna'' och ''kropp'' i materialet. I domstolarnas diskurser gjordes kvinnokroppen sexuellt tillgänglig och öppen. Domstolarnas förväntningar på kvinnor att agera för att motverka övergrepp, exempelvis genom fysiskt motstånd, villkorade den kroppsliga integriteten. Hennes kropp gjordes tillgänglig för honom så länge hon inte aktivt motsatte sig detta. Domstolarnas tal om kvinnokroppen placerar således en stor del av ansvaret för att förhindra övergrepp på kvinnan. Hon måste agera för att (tillfälligt) bryta sin tillgänglighet. Hon bär ansvaret för att förstå hans avsikter, och för att han förstår hennes. Om kvinnor inte lever upp till det ansvar som tillskrivs dem med hänvisning till deras kroppar, riskerar de att skuldbeläggas för vad de borde eller inte borde ha gjort. Kvinnokroppens tillgänglighet är alltså tydligt sammankopplad med föreställningar om ansvar som leder till att kvinnokroppen även riskerar att konstrueras som skyldig. Vidare konstruerade domstolarnas tal om kvinnokroppen densamma som avvikande och som ett problem, även denna konstruktion var kopplad till föreställningar om ansvar och skuld. Domstolarnas förkroppsligande av kvinnor innebär sammantaget en tydlig objektifiering. Denna kom till uttryck genom domstolarnas reducerande tal om kvinnor, exempelvis genom att beskriva kvinnor i termer av utseende och kläder, och genom att kategorisera kvinnor utifrån hur väl de anpassade sitt beteende efter vad som förväntades av dem med utgångspunkt i deras kroppar. De egenskaper vilka tillskrevs kvinnokroppen användes för att beskriva kvinnokroppen som avvikande och som problematisk. Samtidigt legitimerades domstolarnas föreställningar om kvinnokroppen som ett sexuellt tillgänglig, potentiellt skyldigt, objekt i föreställningen om kvinnokroppen som avvikande. Ett cirkulärt resonemang, där de olika föreställningarna får förklara varandra. Domstolarnas diskurser om kvinnokroppen orsakar en spänning mellan rättssäkerhet och osäkerhet, då kvinnor och män formellt sett ses som jämbördiga rättssubjekt men då domstolarnas konstruktioner av kvinnokroppen gör att densamma kan förstås som en sexuell invit i sig. När det gäller just våldtäktsbrottet är motsättningen uppenbar&semic det är svårt att betraktas som förkroppsligad, sexuellt tillgänglig och skyldig, och våldtagen. Kvinnor och mäns olika villkor framställs som lika, och aspekter som kön och kropp dras in i det fördolda. I ett bredare perspektiv, inom rätten och utanför, finns motsättningen kvar&semic är det möjligt att vara ett sexuellt objekt och ett handlande subjekt med rättigheter och möjligheter på en och samma gång? Om vi utgår från att det inte finns någon enda sann representation av kvinnokroppen, måste vi dekonstruera och problematisera ''kvinnokroppen'' för att synliggöra begreppets komposition. Genom ett ifrågasättande av hur ''kvinnokroppen'' konstrueras i mitt material, har jag kunnat visa hur användandet av begreppet genom olika diskurser skapar olika (rättsliga) villkor för kvinnor och män. Bilden av kvinnor och män som jämlika medborgare och rättsliga subjekt med lika villkor och rättigheter framstår som en illusion