On the Legal Frameworks and Substantive Standards Governing the Granting of Interim Measures in International Commercial Arbitration

Interimistiska säkerhetsåtgärder är en viktig komponent i internationella skiljeförfaranden. Emellertid är institutet förenat med en rad oklarheter. Ett sådant element är de regelverk som reglerar beviljandet av interimistiska säkerhetsåtgärder meddelade av skiljemän. Vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en skiljenämnd ska bevilja säkerhetsåtgärder är inte fastställt, och olika tillvägagångssätt förespråkas och nyttjas. Denna uppsats behandlar dels de legala strukturer som potentiellt tillhandahåller skiljenämnder med dessa förutsättningar, dels specifika förutsättningar per se. Förutom angränsande aspekter som jurisdiktion, verkställighet och typer av säkerhetsåtgärder är de legala regelverk som reglerar beviljandet av interimistiska säkerhetsåtgärder i skiljeförfaranden omtvistade. Generellt sett vänder sig skiljenämnder till lagen i det land där skiljeförfarandet äger rum, lagen som reglerar parternas mellanhavanden eller internationella standarder för att utröna vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda. De två förstnämnda källorna innehåller dock sällan uppställda krav för beviljandet av säkerhetsåtgärder, vilket möjligen frammanat situationen där skiljemän vänt sig till nationella processlagar för vägledning. Likaså kan idén om internationella standarder ifrågasättas utifrån svårigheten att etablera en praxis inom ett konfidentiellt förfarande. Det tillvägagångssätt som återfinns i UNCITRAL:s Modellag ger visserligen en tydlig struktur, men dess innehåll och utformning som modellag medför också begränsningar. En rad specifika förutsättningar för beviljandet av säkerhetsåtgärder kan urskiljas i internationella skiljeförfaranden. Dessa utgörs av krav på jurisdiktion, sannolika skäl till anspråk, angelägenhet, oersättlig eller svår skada hos den kärande parten, proportionalitet och förbud mot förtida dom. Kraven på angelägenhet, oersättlig eller svår skada och förbudet mot förtida dom förefaller vara mer etablerade än andra förutsättningar. Beroende på omständigheterna borde emellertid även andra förutsättningar kunna vara av betydande vikt vid en skiljenämnds beslutsfattande. En fallstudie i interimistiska säkerhetsåtgärder i Sverige och inom ramen för Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut bekräftar variationen i existerande tillvägagångssätt men visar kanske också på en utveckling mot ett mer internationellt förankrat system åtskiljt från nationella lagar. Ur ett partsperspektiv kan osäkerheten kring diversifierande system och förutsättningar vara negativ. Därför förespråkas en alternativ struktur med definierade förutsättningar i skiljedomsinstitutens regelverk. Detta tillvägagångssätt kan möjligen främja ett mer förutsägbart och attraktivt system för beviljandet av interimistiska säkerhetsåtgärder i internationella skiljeförfaranden.The institute of interim measures is an integral component in international commercial arbitration. However, there are uncertainties in terms of the procedural aspects of these measures. One pertinent issue is the legal frameworks that govern the granting of arbitral interim measures. The matter of what substantive standards and requirements to apply on requests for interim measures is unresolved, and different approaches are advocated and employed. This thesis examines the legal structures that potentially provide tribunals with these standards, as well as the specific prerequisites themselves. Aside from aspects of jurisdiction, enforcement and types of measures, the legal frameworks that govern the granting of arbitral interim measures is subject to controversy. In general, the law at the place of the arbitration, the law governing the parties’ contract and international standards are expressed as the primary sources that tribunals take recourse to. However, the law at the place of the arbitration and the law governing the parties’ contract seldom encompass requirements for the granting of arbitral interim measures; a circumstance that potentially has forced arbitrators to turn to national civil procedural laws for guidance. Although strongly promoted by some commentators, the primacy of international standards is questioned due to the difficulty in establishing uniform practice within a confidential procedure. The approach in the UNCITRAL Model Law provides a defined structure, but is perhaps undermined by its content and its role as a model law. A number of possible applicable substantive standards can be discerned in international arbitration, specifically jurisdiction, prima facie case or probability of success on the merits, urgency, irreparable or serious harm to the requesting party, proportionality and no prejudgment of the merits. The requirements of urgency, irreparable or serious harm and the bar on prejudgment are found to be somewhat more established and referred to than other standards. Yet, depending on the circumstances, other requirements may well be of significance in a tribunal’s decision. A case study of arbitral interim measures in Sweden and within the SCC confirms the diverging approaches with which the problem is resolved, but perhaps also bears evidence of a development towards a more internationalized system separate from national laws. From a party perspective, the uncertainty of different systems and requirements may be detrimental per se. Defined standards in the rules of arbitral institutions are therefore submitted as an appropriate alternative to the current structure. Potentially, this would fashion a more predictable and attractive regime for arbitral interim measures