Limits of Mutual Recognition in Criminal Matters

At Tampere in 1999, the principle of mutual recognition was declared the cornerstone of criminal law cooperation within the European Union. The idea was that a Member State shall recognise a judicial decision in criminal matters taken by a judicial authority in another Member State as if the decision had been taken by one of its own judicial authorities. The argument put forward was that mutual recognition would allow for enhanced criminal law cooperation while allowing the Member States to keep their own criminal law systems. The concept of mutual recognition was borrowed from the context of the Internal Market where it facilitates the free movement of goods and services. A product validly put on the market in one Member States shall be allowed to circulate freely in the entire EU, regardless of different national regulatory standards. Since the individual is freed from having to comply with double regulatory standards, one could argue that mutual recognition in the Internal Market provides for liberalisation. Furthermore, in the Internal Market, mutual recognition is accompanied with harmonisation, i.e. the Union legislator provides for a minimum level of regulatory standards where the Member States are hindered from applying their own. Mutual recognition in the context of the Internal Market can thus be justified with reference to its liberalising qualities and its complementary harmonisation. This is not the case for mutual recognition in criminal matters; the principle extends the States’ power over the individual and there is little harmonisation of both substantive and procedural criminal law provisions. Instead, the main justification of mutual recognition in criminal matters has been mutual trust. The Member States should be ready to recognise each others’ judicial decisions in criminal matters since they trust each others’ criminal law systems. The fact that all member States are signatories to the ECHR is one of the reasons why mutual trust should exist. However, even if all the Member States were to respect the ECHR, it might still not be enough to justify mutual recognition. The reason being that mutual recognition applies at all stages of the criminal proceeding and thus mixes different criminal justice systems in unforeseen combinations. The fragmentation of national criminal systems works poorly alongside the holistic approach of the ECtHR, i.e. the Court always looks at the proceeding as a whole to decide whether it amounts to a fair trial. Although two different criminal law systems separately provide for a fair trial, the two in combination might not. In my opinion, harmonisation of criminal procedure is necessary in order to ensure that the individual is subjected to a fair trial when applying mutual recognition.Ömsesidigt erkännande utsågs till hörnstenen i det straffrättsliga samarbetet inom the europeiska unionen i Tammerfors (Tampere) 1999. Tanken är att en medlemsstat ska erkänna ett juridiskt beslut fattat av en behörig instans i en annan medlemsstat som om beslutet var fattat av en av statens egna behöriga instanser. Det huvudsakliga argumentet för ömsesidigt erkännande var att det skulle medföra ett intensifierat straffrättsligt samarbete samtidigt som medlemsstaterna skulle tillåtas att behålla sina respektive straffrättssystem. Begreppet ömsesidigt erkännande lånades från den gemensamma marknaden där det främjar den fria rörligheten av produkter och tjänster. En produkt som lagenligt satts på marknaden i en medlemsstat ska tillåtas att cirkulera fritt inom hela EU oberoende av skiftande nationella regelverk. Man kan argumentera för att tillämpning av ömsesidigt erkännande på den gemensamma marknaden bidrar till liberalisering eftersom individen är befriad från att behöva uppfylla dubbla regelverk. Vidare åtföljs ömsesidigt erkännanden av harmonisering inom ramen för den gemensamma marknaden; den europeiska lagstiftaren garanterar en miniminivå på regelverket då medlemsstaterna är förhindrade att tillämpa sina nationella regler. Man kan således hävda att ömsesidigt erkännande inom ramen för den gemensamma marknaden är rättfärdigat såtillvida att principen bidrar till liberaliserande effekter för individen samt att principen kompletteras av harmonisering av regelverket. Detta är inte fallet vad det gäller ömsesidigt erkännande inom det straffrättsliga samarbetet. I detta sammanhang medför ömsesidigt erkännande att staten stärker sin position gentemot individen och dessutom existerar inte mycket harmonisering av vare sig materiella eller processuella straffrättsliga regler. Istället har ömsesidigt erkännande främst rättfärdigats med hänvisning till ömsesidigt förtroende. Det vill säga att medlemsstaterna är beredda att erkänna varandras straffrättsliga beslut eftersom de litar på varandras straffrättssystem. Att alla medlemsstater är anslutna till Europakonventionen är ett av huvudskälen till att ömsesidigt förtroende borde existera. Det är dock inte nödvändigtvis så att Europakonventionen är tillräcklig för att rättfärdiga ömsesidigt erkännande även om alla medlemsstater respekterar den. Det beror på att ömsesidigt erkännande är tillämpbart under hela processen och därför blandar olika straffrättsliga system i en oförutsebar kombination. Ömsesidigt erkännande bidrar till en fragmentering av nationell straffrättsprocess vilken fungerar dåligt i kombination med den helhetssyn Europadomstolen anlägger för att avgöra om en process motsvarar kraven på en rättvis rättegång, domstolen tittar alltid på alla omständigheterna under hela processen. Detta medför att två olika processuella system var för sig kan garantera en rättvis rättegång medan det inte är säkert att så är faller då systemen kombineras. Personligen anser jag att ömsesidigt erkännande av straffrättsliga beslut kräver harmonisering av processrätten för att kunna rättfärdigas