Hade Riksbankens räntesättning varit annorlunda om de använt sig av någon annans prognoser?

Målet med Riksbankens penningpolitik har sedan början av 1990-talet varit att uppnå prisstabilitet, detta med ett inflationsmål på två procent plus minus en procentenhet. För att hålla inflationen kring två procent är reporäntan ett av de styrmedel Riksbanken har till sin hjälp. Då reporäntan påverkar ekonomin med en viss fördröjning är det vikigt att Riksbanken tar hänsyn till den framtida ekonomin, något de gör genom att göra egna prognoser för ett antal viktiga nyckelvariabler. Detta innebär att det är av stor vikt att dessa prognoser är någorlunda korrekta. I denna uppsats kommer därför Riksbankens BNP- samt inflationsprognoser att jämföras med nio andra större svenska instituts prognoser under perioden 1994-2009. För att undersöka om dessa eventuella prognosskillnader hade kunnat ge upphov till en annan nivå på reporäntan kommer även hypotetiska räntebanor att skattas för respektive institut. Detta med hjälp av den klassiska taylorregeln. Samma analys kommer även att göras för USA samt Euroområdet. Huvudresultaten i denna uppsats är att klara prognosskillnader finns mellan instituten samt att dessa prognosskillnader rent teoretiskt kunnat ge upphov till en annan reporäntenivå, tidvis med upp till en procentenhets avvikelse från den historiska nivån