EU och konditionalitet - En fallstudie av EU:s demokratiserande roll i Turkiet och Serbien

Efter den framgångsrika östutvidgningen 2004 har EU:s prodemokratiska roll uppmärksammats. Unionens politiska krav har baserats på Köpenhamnskriterierna. Genom politisk konditionalitet har EU påverkat institutionella förändringar och demokratiska reformer. Konditionalitet är beroende av förutsättningar inrikes som: kulturell identifiering, politikers intressen, samarbetskostnader etc. De två fallstudierna: kandidatlandet Turkiet och det potentiella kandidatlandet Serbien har varit svårare fall för EU, och är inga typexempel för framgångsrik konditionalitet. Interna förhållanden har varit avgörande för samarbete mellan EU och staterna. Krav som EU ställt på Serbien har varit samarbete med Kosovo och ICTY, vilket direkt har stridit mot folkets intressen. Kraven som ställts på Turkiet har inriktats på minoriteternas rättigheter och militärens starka ställning. Många av EU:s krav har varit svåra att förena med den Turkiska konstitutionen De långsiktiga effekterna av EU:s demokratiserande roll i Turkiet och Serbien är ännu inte synliga. EU har agerat som en katalysator för demokratiska reformer, länderna har ratificerat ramkonventioner för bland annat mänskliga rättigheter. Från ett kortsiktigt perspektiv har båda länderna genomfört omfattande institutionella och demokratiska reformer, trots det finns det brister i implementeringen. Det är inte troligt att staterna i dagsläget skulle ha genomfört stora demokratiska reformer utan incitament från EU som finansiellt stöd medlemskap. Nyckelord