Status quo, formellt undantag eller fördragsbrottstalan? Den svenska valutaunionspolitiken efter folkomröstningen ur ett Juridiskt och statsvetenskapligt perspektiv

Sverige har ännu inte uppfyllt sina förpliktelser att gå med fullt ut i den monetära och ekonomiska unionen, EMU. I och med undertecknandet av Maastrichtfördraget 1994 har Sverige emellertid fördragsrättsligt förbundit sig att göra detta. Det finns länder med formella undantag från EMU och dessa undantag är också fördragsfästa genom särskilda tilläggsprotokoll till EG-fördraget. Danmark och Storbritannien är de två länder som i dagsläget har formella undantag. De avtalade undantagen skiljer sig dock något åt. Alla länder utan formella undantag, och som inte uppfyller de nödvändiga konvergenskriterierna som ställs upp som krav för en övergång till den tredje och sista etappen i valutaunionen, räknas som länder med undantag i fördragstexten. I själva verket har därför medlemsländer utan formella undantag från valutaunionen ingen rättighet att ställa sig utanför den tredje etappen när alla förutsättningar för en övergång är uppfyllda. Europeiska Centralbanken och Kommissionen granskar fortlöpande medlemsländer som har icke-formella undantag för att avgöra om konvergenskriterierna är uppfyllda. För länder som söker hålla sig utanför ett fördjupat samarbete i unionen, finns det både fördelar och nackdelar med att skaffa formella undantag. En fördel med ett formellt undantag är att ett land vars vilja är att ta avstånd från ett utökat samarbete får större legitimitet för sin hållning med ett fördragsfäst undantag. En nackdel med det formella undantaget är att det skapar en ojämlikhet mellan medlemsländerna i förhållande till det gemensamma regelverket. Den föreslagna konstitutionen för EU kan komma att få stor betydelse för länder utan formella undantag då det skapas möjligheter för unionens organ att upphäva ett undantag oavsett vad nationella beslutsfattare har för avsikt i frågan. Sverige kan få sitt undantag upphävt och den enda möjligheten att förhindra att så sker är om europaparlamentariker och europeiska rådet har invändningar som kommissionen lyssnar på och rättar sig efter. Sverige kan ha begått ett fördragsbrott eftersom vårt land har bedrivit en politik i strid med de förpliktelser att gå med i valutaunionen som EG-fördraget ställer upp. Vårt land har framförallt handlat i strid med lojalitetsförpliktelsen i EG-fördraget. Det har i propositioner och utredningar talats om att Sverige har rätt att gå med i valutaunionen om vi så önskar. Däremot har den juridiska frågan om det inte också är vår skyldighet att anpassa oss efter fördragsbestämmelserna knappt berörts. I den stora och omfattande Calmforsutredningen togs de fördragsrättsliga frågorna upp på endast ett fåtal sidor, men det konstaterades att hur det än låg till med den juridiska skyldigheten så var det knappast troligt att ett land skulle tvingas in i valutaunionen mot sin vilja. Finland och Italien har beviljats dispens från vissa villkor vid övergången till tredje etappen. Om Sverige hade uttryckt en vilja att gå med i valutaunionen fullt ut, skulle vi säkert också ha fått dispens. Efter folkomröstningen, vars resultat går tvärtemot Sveriges formella förpliktelser, blir det enligt Bernitz ett öppet fördragsbrott om riksdagen väljer att följa valresultatet och därmed beslutar att Sverige ska stå utanför EMU. Åsikterna går starkt isär i denna fråga, men många, liksom jag själv, delar Bernitz synsätt. Ett fördragsbrott, även om det än så länge är latent, har begåtts med tanke på Sveriges medvetet återhållsamma politik angående EMU-frågan. De rättsliga konsekvenser som skulle kunna bli effekten av ett sådant fördragsbrott är att en fördragsbrottstalan väcks av medlemsstater eller av kommissionen, att vårt nuvarande icke-formella undantag upphävs, eller att Sverige rentav lyckas förhandla sig till ett permanent undantag. Även status quo skulle vara en tänkbar effekt efter det att en rättsprocess har inletts och avslutats