Utmätning och säkerhet i stiftelsers förmögenhetsmassa

Förevarande uppsats behandlar skyddet för stiftelsers kapital. Detta görs med utgångspunkt i ett sakrättsligt perspektiv. Stiftelser är en komplex rättsfigur, vilken kan vara svår att placera in i rättssystemets systematik. De är per definition självägande rättssubjekt vars tillgångar är bundna till ett visst ändamål. Stiftelser används ofta för att tillgodose allmännyttiga ändamål genom t.ex. utdelande av stipendier, finansiering av forskningsverksamhet, bedrivande av sjukvård. Användningsområdet för stiftelser är dock mycket vidare än den traditionella bilden ger sken av. Det är idag inte ovanligt att stiftelser bedriver näringsverksamhet i eget namn eller indirekt som ägare av aktier i olika bolag. I många fall utgör själva driften av en näringsverksamhet stiftelsens syfte. Likt all näringsverksamhet har även stiftelser ett behov av att finansiera sin verksamt. Då stiftelsens förmögenhet genom ändamålsbundenheten ofta är låst till vissa tillgångar i form av fastigheter eller värdepapper kan extern finansiering behövas för att ändamålet skall kunna uppfyllas. Vid utövande av verksamheten måste stiftelsens styrelse eller förvaltare alltid agera i enlighet med de föreskrifter som finns i förordnandet. I många fall är stiftelsen antingen p.g.a. uttryckliga eller indirekta föreskrifter förhindrad att avyttra sin egendom. En stiftelse kan av samma anledning vara förhindrad att uppta lån eller pantsätta egendomen. En rättshandling i strid med förordnandet kan ge upphov till skadeståndsansvar för styrelsens ledamöter eller förvaltaren. Stiftelsens möjlighet att avyttra egendom får även betydelse för möjligheten att uppta lån. Enligt 5 § 5 kap UB föreligger ett utmätningsförbud för egendom som inte får överlåtas. Att ett överlåtelseförbud är obligationsrättsligt giltigt medför däremot inte alltid rättsverkningar i förhållande till tredje man. Om stiftelsens egendom inte kan tas i anspråk av borgenären kan egendomen inte utgöra underlag för säkerhet då lån upptas. Speciellt påtagligt blir detta vid pantsättning av fast egendom då fastigheter utgör ett av de mest använda säkerhetsunderlagen vid kreditgivning. Förbudet mot avyttring av viss egendom får även betydelse för konkursinstitutet då egendom som enlig UB inte kan utmätas inte heller skall ingå i ett konkursbo. I de situationer att en stiftelse inte kan bedriva sin verksamhet på ett ändamålsenligt och effektivt sätt föreligger en möjlighet, och ofta en skyldighet, att besluta om förändring av föreskrifter i stiftelsens förordnande. Stiftelsens ändamål kan då anpassas efter de förutsättningar som förhindrar att verksamheten bedrivs i enlighet med ändamålet. Då en stiftelse står inför ett beslut om att avyttra egendom eller uppta lån i syfte att finansiera verksamheten är det således ett flertal förutsättningar som måste tas med vid bedömningen. Samma problemställning föreligger då en finansiär skall bedöma värdet av stiftelsens egendom och i vilken utsträckning egendomen kan tas i anspråk genom exekutiva åtgärder