Frikänd för brott men ändå skyldig - en studie av domskälen utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv

Domskälen är en betydande del av domen eftersom det utifrån dessa framgår hur domstolen har resonerat för att slutligen komma fram till sitt beslut. Domsmotiveringen fungerar som ett kvitto på att domstolen har tagit ställning till den bevisning som parterna lagt fram i målet, att den fastställda domen grundar sig på lag eller annan gällande rätt och att domstolen inte agerat opartiskt till någons fördel. Det är endast genom en välmotiveriad dom som den enskilde faktiskt kan se att rättsskipningen gått riktigt till. Att lagar och förordningar efterlevs och att medborgarna behandlas opartiskt och jämlikt är grundläggande förutsättningar för att den enskilde individen skall kunna känna en rättssäkerhet. I RF och RB går att utläsa att domen skall förses med domskäl och även Europadomstolen har i sin rättspraxis fastställt att en dom måste innehålla domskäl för att inte strida mot konventionens artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång. Emellertid saknas uttryckliga regler kring vad en domsmotiveringen skall innehålla och hur den skall formuleras. Ämnet är diskuterat i doktrinen men någon vedertagen princip om hur en god domsmotiveringen bör se ut saknas. Istället har saken överlåtits till domstolarna att självständigt formulera domskäl som uppfyller de krav som rimligtvis kan ställas. Tillvägagångssättet är väl förenligt med principen om domarens oberoende och självständighet, då det enligt RF framgår att ingen får bestämma hur en domstol skall döma. Domskälen vinner inte rättskraft och enligt en vedertagen princip är det inte möjligt att klaga på enbart på domskäl. I förarbetena till RB stadgades att förutsättningen för parts rätt att överklaga borde vara ''att han äger ett rättsligt intresse av att erhålla ändring i domen'' och att ett sådant intresse i regel inte föreligger om parten endast är missnöjd med underrättens skäl. Sammanfattningsvis kan sägas att domstolen är fri att formulera domskälen på det sätt den finner lämpligt och att den som är missnöjd med domskälen inte äger någon klagorätt. Vad händer då om domskälen uttrycker klanderande åsikter eller motsäger själva domslutet? Någon möjlighet till ändring av domskälen finns som sagt inte. Förvisso kan klandrande domskäl repareras genom att överrätten skriver nya domskäl till sitt beslut, men för att det skall kunna ske krävs att saken omprövas med anledning av en annan, godtagbar, grund till överklagande. Europadomstolen har fastslagit att klandrande domskäl kan vara i strid med konventionens artikel 6.2 - den sk oskyldighetspresumtionen. En tilltalad skall enligt bestämmelsen behandlas som oskyldig till dess att motsatsen är bevisad och domskälen får således inte ifrågasätta ett frikännande från brott. Frågan om hur pass omfattande oskyldighetspresumtionen anses vara har till viss del besvarats av Europadomstolen utifrån två norska rättsfall: Y och Ringvold. I båda fallen blev de tilltalade frikända från de brottsanklagelser de stod åtalade för men deras påstådda gärningar blev även föremål för en skadeståndstalan. I det ena fallet, Y mot Norge, skriver den norska domstolen i skadeståndsmålet uttryckligen att bevisningen i sin helhet pekade på att det var klart sannolikt att den svarande gjort sig skyldig till det som lagts honom till last. Det språk som domstolen hade använt ansågs ha gått utöver det som vanligtvis används i civilmål och hade därmed ifrågasatt riktigheten i det tidigare frikännandet. Sambandet mellan skadeståndsdomen och brottmålsdomen var så pass starkt att förfarandet var oförenligt med EKMR. I Ringvoldfallet var den norska domstolen mer försiktig i sin formulering och därmed ansågs något konventionsbrott inte ha ägt rum. Det som följdaktigen var avgörande för att bedöma huruvida det efterföljande skadeståndskravet var förenligt med oskyldighetspresumtionen var vilket språk domstolen använde i skadeståndsmålets domsmotivering. Ett frikännande i en brottmålsprocess lägger således inte hinder för en skadeståndstalan rörande samma handling. Domstolen kan uttala sig om den frikändes skuld till den påstådda gärningen förutsatt att den formulerar sina skäl med försiktighet. Ett annat fall som berört klandrande domskäl är Cathrine Da Costafallet. I detta fall frikändes två läkare från de brottsanklagelser de stod åtalade för men i domskälen skrev tingsrätten att det var utan tvivel att läkarna hade begått ett annat, icke-åtalat och preskiberat, brott. Domen överklagades av läkarna men någon ny prövning inleddes inte eftersom deras klagan enbart grundade sig på innehållet i domskälen. Konsekvenserna av de klandrande domskälen kom bl a att leda till att läkarna miste sina läkarlegitmationer. Saken kom sedermera att prövas av Europadomstolen som dock ansåg att förfarandet inte varit i strid med oskyldighetspresumtionen. Jag anser att den enskildes rättssäkerhetsskydd i form av oskyldighetspresumtionen begränsades kraftigt i och med Europadomstolens domar i Ringvold mot Norge och Cathrine Da Costafallet. Frågan är om Europadomstolens avgöranden överensstämde med konventionens ändamål eller om domstolen valde en alltför snäv tolkning av bestämmelsen i artikel 6.2. Kan eller bör rättsskyddet för den enskilde förstärkas? Saken har diskuterats i den nordiska doktrinen och flera rättsvetare har föreslagit en reform av processreglerna. Trots att de svenska bestämmelserna beträffande domsmotiveringen kan anses förenliga med de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna i EKMR utifrån Europadomstolens tolkning av konventionen anser jag att en förändring av regleringen är önskvärd. Bl a borde en möjlighet till klagan på enbart domskäl införas, i vilket fall vid vissa speciella fall. Ett sådant fall skulle kunna vara Cathrine Da Costafallet där domskälens utformning, enligt min mening, stod i strid med oskyldighetspresumtionen. Likaså anser jag att en diskussion bör föras kring frågan om inte staten bör överta skadeståndsansvaret i de fall den svarande är straffrättsligt frikänd för samma handling som skadeståndet grundar sig på. Även här kan jag tänka mig en kompromiss som innebär att skadeståndsansvaret endast övertas vid de grövre och mer delikata brottstyperna