Beviskravet i brottmål. Ur ett Europakonventionsrättsligt perspektiv med särskilt fokus på sexualbrott.

Det finns ingen förhärskande metod för hur bevisprövningen inom brottmål skall genomföras. 35 kap. 1 § RB är en generalklausul vilken anger att rätten skall tillämpa den fria bevisprövningens princip, d.v.s. fri bevisföring och fri bevisvärdering. På vilket sätt bevisprövningen skall genomföras har överlämnats till rättstillämpningen att avgöra. Inom den juridiska doktrinen har det utvecklats flera modeller för hur bevisvärderingen bör ske, däribland tema- och värdemetoden. Den modell som används frekvent i domstolarna är hypotesmetoden, vilken går ut på att falsifiera alternativa hypoteser till åklagarens gärningsbeskrivning. I brottmålsprocessen förekommer flera beviskrav med olika grader av sannolikhet. Denna uppsats behandlar det beviskrav som anger den styrka bevisningen måste uppfylla för att ett visst sakförhållande skall anses vara fastställt och läggas till grund för en dom i brottmål. Högsta domstolen uttryckte beviskravet med lokutionen ställt utom rimligt tvivel i NJA 1980 s. 725, vilket sedan dess har varit den gällande formuleringen. Huvudregeln är att samma beviskrav gäller för alla brottmål. Beviskravet har varit utsatt för hård kritik under årens lopp. Kritiken som har riktats mot rättstillämpningen är att det i vissa mål förekommer ett sänkt beviskrav, vilket medför en ökad risk för felaktiga domar. Det är främst narkotikabrott, ekobrott och sexualbrott som varit kärnan i debatten. Högsta domstolen har emellertid fastslagit att trots att det i vissa brottmål förekommer bevissvårigheter är dessa bevissvårigheter inget skäl att sänka beviskravet. Även i svårbevisade mål skall den anklagades skuld vara ställd utom rimligt tvivel. Utredningen i brottmål måste uppfylla särskilda krav för att en bevisvärdering skall kunna utföras. I brottmål kan utredningskravet variera från fall till fall, beroende på brottets grovhet, den tilltalades inställning och enskilda omständigheter i målet. I lindriga brottmål tillåts domstolen dra slutsatser på ett mer begränsat underlag än i grövre brottmål. I samtliga fall krävs det dock att det inte finns något konkret tvivel om att åklagarens gärningsbeskrivning inte stämmer. Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna tillkom efter andra världskriget för att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Artikel 6 i Konventionen ger den enskilde rätten till en rättvis rättegång och artikel 7 ger den enskilde rätten att ej bestraffas utan stöd i lag. Europadomstolen är den instans som övervakar att konventionsstaterna fullgör sina förpliktelser gentemot Konventionen. I sin praxis har Europadomstolen använt sig av beviskravet ställt utom rimligt tvivel. Europadomstolen talar endast om beviskravet i allmänna termer och enligt Strandbakken torde det därför vara upp till medlemsstaterna att själva besluta hur beviskravet skall utformas och tillämpas