Negativ facklig föreningsrätt - En studie av svensk rätt i ljuset av Sveriges internationella åtaganden

Genom åren har röster höjts vid ett flertal tillfällen för att i Sverige reglera den negativa fackliga föreningsrätten, det vill säga rätten att stå utanför arbetsmarknadens föreningar. Någon sådan reglering har dock inte kommit till stånd främst med anledning av de effekter ett sådant skydd skulle få för det svenska förhandlingssystemet samt med anledning av att det skulle innebära att statsmakten grep in i organisationernas interna förhållanden. I den svenska arbetsrätten är den negativa föreningsrätten enbart skyddad i förhållande till staten genom skyddet i 2:17 RF. Det saknas specifikt skydd för den negativa föreningsrätten i MBL och FML, dessa bägge lagar omfattar dock ett skydd för den positiva föreningsrätten. Genom att Sverige numera har upphöjt Europakonventionen till nationell lag så har dock den negativa föreningsrätten numera fått ett visst skydd genom den praxis som har utformats gällande denna konvention av Europadomstolen. Sverige är även anslutna till ett flertal andra internationella instrument som innehåller regler som skulle kunna få betydelse för den negativa föreningsrätten. Den allmänna negativa föreningsfriheten åtnjuter ett skydd enligt FN:s allmänna förklaring detta gäller dock ej den negativa fackliga föreningsfriheten. Den allmänna förklaringen har även liten praktisk relevans då den inte är juridiskt bindande för staterna och då den inte kan åberopas direkt av enskilda individer. I FN:s två konventioner om medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter behandlas också föreningsfriheten. I bägge dessa konventioner saknas belägg för ett skydd av den negativa föreningsfriheten, troligt är dock att de bägge skyddar mot statligt tvång att förmå en individ att ingå i en viss organisation. ILO har utformat två olika konventioner som innehåller regler för föreningsrätten, ILO-konventionerna nr 87 och 97. Dessa konventioner innehåller regler för att förändra relationerna på arbetsmarknaden för att stärka arbetstagarna. På grund av detta saknas skydd för den negativa föreningsfriheten i dessa konventioner. Europarådet har utformat två olika dokument som är relevanta i föreningsrättsliga sammanhang, den sociala stadgan och Europakonventionen. Den sociala stadgan innehåller ett långtgående skydd för den negativa föreningsfriheten, detta skydd kan dock inte åberopas av individen direkt. I Europakonventionen skyddas föreningsfriheten i artikel 11 om rätt till förenings- och församlingsfrihet. Ett flertal fall som rört den negativa föreningsfriheten har varit uppe till prövning i Europadomstolen som har utvecklat en sammanhållen praxis på detta område. Enligt denna praxis är individen skyddad mot angrepp på sin negativa föreningsfrihet även i de fall där tvånget för att ansluta utförs av ett annat privaträttsligt subjekt. Den negativa föreningsfriheten åtnjuter dock ett svagare skydd än den positiva och skyddar främst i situationer där kränkningen slår mot själva kärnan av föreningsrätten såsom när en invid mot sina ideologiska övertygelser måste ansluta sig till en förening för att inte riskera att bli avskedad. Europakonventionen kan åberopas av enskilda och i Sverige kan man även gå direkt till inhemsk domstol och hävda att ens rättigheter enligt konventionen har blivit kränkta. Sedan 1995 är Sverige medlem i den europeiska unionen. Unionen har två olika stadgor som innehåller regler om föreningsfriheten. I EU: sociala stadga finns ett skydd för den negativa föreningsfriheten. Denna stadga saknar dock bindande verkan utan den utgör enbart en utgångspunkt för vad medlemsstaterna skall sträva efter. Den borde därför få liten egentlig betydelse även om dess innebörd har använts som tolkningshjälpmedel både av AD och ED. Det senaste instrument som har tillkommit från EU är EG:s stadga om grundläggande rättigheter. Även i denna stadga finns ett visst skydd för den negativa föreningsfriheten, det är dock omtvistat hur omfattande detta skydd är. Klart är dock att staten har ett visst ansvar att skydda individens rätt enligt denna stadga. Skillnaden mellan de bägge stadgorna är att stadgan för grundläggande rättigheter synliggör det ansvar som vilar på staten medan den sociala stadgan mer skall ses som ett mål att sträva efter. Den oorganiserade arbetssökanden saknar i stort sett skydd både enligt de svenska och enligt de internationella reglerna. Situationen har dock förbättrats på senare år i och med att organisationsklausulerna försvunnit i Sverige, då dessa klausuler stängde ut arbetssökande som inte vara anslutna till den avtalsslutande organisationen. Ett utökat skydd för den arbetssökande finns även vid tillsättandet av statliga tjänster då dessa skall tillsättas efter bestämda kriterier. För en arbetstagare är situationen bättre än för arbetssökanden eftersom denne i sin anställning skyddas mot kränkningar av sin negativa föreningsrätt genom till exempel LAS regler om saklig grund för omplacering och uppsägning. En fråga som har debatterats flitigt har dock varit om den är kränkande mot en arbetstagares negativa föreningsrätt om denna tvingas att genom ett löneavdrag för granskningsarvode bidra till den fackliga verksamheten. Svenska AD har funnit att sådana avdrag inte strider mot den negativa föreningsrätten såsom denna ser ut enligt svensk rätt och Europakonventionen. Frågan är nu uppe till prövning i Europadomstolen varför vi inom en snar framtid kommer att få definitivt besked om dessa avgifters förenlighet med den negativa föreningsrätten. För arbetsgivaren aktualiseras den negativa föreningsrätten främst när denne tvingas att teckna kollektiv- eller hängavtal på grund av stridsåtgärder vidtagna av fackföreningarna. I Sverige har vi en långtgående stridsrätt där en stridsåtgärd mot en oorganiserad arbetstagare varken behöver ha ett visst syfte eller vara proportionell med dess ändamål. De svenska stridsåtgärderna har varit uppe till prövning i Europadomstolen i det så kallade Gustafssonsfallet. Europadomstolen fann här att ingen kränkning förelåg i det aktuella fallet men uteslöt inte att långtgående stridsåtgärder skulle kunna kränka arbetsgivarens negativa föreningsfrihet. Svenska domstolar har efter detta avgörande dömt i enlighet med denna praxis. Slutsatsen av arbetet är att den svenska arbetsrätten inte uppenbart står i strid med den negativa föreningsfriheten enligt våra internationella åtaganden. Det vore dock påkallat att göra en inventering av regleringen med framtida regeländringar i åtanke