Sexualbrotten och dess prövning enligt gällande rätt och de lege ferenda

Denna uppsats behandlar sexualbrott mot kvinnor. I mål om sexuella övergrepp mot kvinnor utgör kvinnans utsaga ofta den huvudsakliga bevisningen för åklagarens åtal. Det finns sällan några vittnen till övergreppen, eller någon teknisk bevisning som styrker det kvinnan berättar. Bristen på form av teknisk bevisning leder till att kvinnans utsaga får en väldigt betydelsefull bevismässig ställning. Därmed blir det intressant att undersöka domstolens metoder att värdera kvinnans utsaga i sexualbrottsmål. Det beviskrav som gäller i svensk rätt är att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig. För att pröva detta använder man sig av en bevisprövningsmetod som går ut på att falsifiera alternativa hypoteser. Metoden att genomföra bevisvärderingen genom prövning av alternativa hypoteser sker med den tilltalades bästa i fokus. Därav måste alla eventuella av rätten konstruerade hypoteser alltid vara av friande karaktär eller åtminstone av lindrigare för den tilltalade än åklagarens gärningsbeskrivning. När man sedan ska analysera och värdera om kvinnans utsaga är tillräckligt hållbar för att utgöra underlag för en fällande dom, gör man utifrån vissa kriterier en trovärdighetsbedömning av kvinnans utsaga. Denna utsaga handlar om utsagans subjektiva sida, det vill säga om personen bakom utsagan. Frågan som ska besvaras är om kvinnan framstår som trovärdig eller om det finns omständigheter i kvinnans berättelse som ger anledning till misstro? Syftet med uppsatsen, har varit att titta på de omständigheter kring kvinnan som man genom rättens bevisprövningsmetoder tittar på i sin trovärdighetsbedömning av kvinnan och hur relevanta de egentligen är för bevisprövningen. Jag har också velat belysa det faktum att bedömningen kring dessa omständigheter väldigt ofta görs utifrån vissa särskilda och ibland ganska stereotypa föreställningar kring kvinnan och hennes sexuella person. Att många av dessa värderingar faktiskt härstammar från långt tillbaka i tiden och forna dagars sexuallagstiftning. Intressant har sedan varit att titta på sexualbrottskommittéens förslag till ändringar i brottsbalkens sjätte kapitel och vad de får för konsekvenser, löser de några problem? Eller leder det till nya bevissvårigheter? I detta kan man ju givetvis bara spekulera, och det har jag tagit mig friheten att göra. Jag har dessutom försökt titta på två välkända sexualbrottsfall och ''göra om'' domslutet utifrån det nya lagstiftningsförslagets idéer. Jag har också försökt diskutera ett eventuellt införande av ett culpöst uppsåt. Till syvene och sist, så oavsett hur lagstiftningen än ser ut så är det för båda parter i processen, såväl offret som den eller de misstänkta gärningsmännen, av stor betydelse för processens utgång, att kvinnan får upprättelse och att mannen inte blir oskyldigt dömd - att förundersökningen sköts på ett korrekt sätt för att domstolsprocessen ska bli så rättvis som möjligt. Kvinnan behöver ett gott bemötande av polisen, att man tar henne på allvar och gör sitt bästa för att utreda saken så väl som möjligt. Mannen att advokaten på bästa sätt tillgodoser honom hans möjligheter till en rättvis rättegång. Till slut är det ändå upp till domstolen att försöka att låta processen ha sin gång, att ex officio utreda de saker som behöver belysas för att kunna göra ett juridiskt korrekt domslut, utan att påverkas för mycket av en eventuell opinion