Människohandel - en analys av svenska domstolars bedömning av frivillighet

Uppsatsen behandlar de problem som finns med människohandelslagstiftningens effektivitet. Främst uppmärksammas de bevissvårigheter som finns kring otillbörlighetsrekvisitet. Härigenom intas ett offerperspektiv, vilket syftar till att uppmärksamma de problem som uppstår för offren då en lagstiftning brister i effektivitet. Jag har fokuserat på domstolarnas bedömning av offrens frivillighet, genom att hänvisa till otillbörlighetsrekvisitet. I samtliga av de rättsfall som redogjorts för i uppsatsen diskuterar domstolarna offrets frivillighet genom att hävda att offret själv varit angelägen om att få komma till Sverige, eller att påpeka att offret frivilligt begett sig till Sverige i syfte att här prostituera sig. Otillbörlighetsrekvisitet har ställt krav på att åklagaren skall bevisa att gärningspersonerna haft uppsåt till det otillbörliga medlet, vilket betvingar offrets vilja. Detta har resulterat i att fall som skulle kunna bedömas som människohandel istället har medfört att brottet rubricerats som koppleri eller grovt koppleri. Mitt övergripande syfte i uppsatsen har varit att undersöka huruvida det finns ett inneboende synsätt av en frivillig prostitution hos offret i människohandelslagstiftningen, samt om detta synsätt, om det finns, korresponderar med det synsätt som finns i straffbestämmelsen rörande köp av sexuell tjänst. Vidare har jag haft till syfte att undersöka huruvida denna syn på frivillighet leder till några konsekvenser samt hur dessa eventuella konsekvenser kan åtgärdas. Då ett brott rubriceras som koppleri istället för människohandel förlorar kvinnan sin status som offer, och behandlas som ett vittne. Härigenom förlorar hon även rätten till ett målsägandebiträde samt rätten till skadestånd. I vissa fall av grovt koppleri kan hon ändå få offerstatus. Då det varit problem att få en fällande dom gällande människohandel där offret varit över arton år och otillbörlighetsrekvisitet skall tillämpas, leder lagstiftningen till att lika fall behandlas olika. I de fall där offret har varit minderårig har åklagaren inte behövt visa att något otillbörligt medel har använts av gärningspersonen vid företagandet av handelsåtgärden. Detta har resulterat i att åklagaren i dessa fall lättare kunnat uppnå en fällande dom. De problem som finns för åklagaren att bevisa huruvida något otillbörligt medel använts kan även resultera i att åklagarna väljer att väcka åtal för koppleri eller grovt koppleri i fall där offret är över arton år. Detta leder till att offret inte får möjlighet till ett enskilt anspråk gällande skadestånd. Dessa frågor diskuteras mer utförligt i analysen