Skatteflyktslagen - En studie av Regeringsrättens praxis, vilken vägledning ger den vid tillämpningen?

Skatteflyktslagen är en lag som sedan dess införande i svensk rätt flitigt har debatterats i diverse forum. Innan skatteflyktslagen infördes försökte lagstiftaren stoppa skatteundandragande förfaranden genom att detaljreglera alla materiella skatteregler, införa stoppregler etc. Dessa åtgärder resulterade i en mycket komplex skattelagstiftning. Lösningen på problematiken var att införa en skatteflyktslag. Skatteflyktslagen infördes år 1980 och blev tillämplig på rättshandlingar som företagits från och med den 1 januari 1981. Det ställs olika krav på hur den skatterättsliga lagstiftningen skall vara utformad, den skall vara rättssäker, förutsebar, effektiv etc. Skatteflyktsproblematiken leder till en kompromiss mellan dessa olika krav, alla krav går inte att uppfylla samtidigt. När de vanliga skatterättsliga tolkningsreglerna, d.v.s. lagtext, förarbete, praxis, doktrin etc. leder till ett materiellt sett otillfredsställande resultat kan skatteflyktslagen bli tillämplig, den ger då rättstillämparen en möjlighet att söka ledning i bestämmelsens syfte och dess allmänna utformning. Det är just på denna front som skatteflyktslagen har blivit utsatt för kritik. Många anser att den leder till en rättsosäker och oförutsebar beskattning. Vissa går även steget längre och hävdar att lagen strider mot legalitetsprincipen eftersom en tillämpning av den ger upphov till en analogieffekt. Den skatterättsliga legalitetsprincipen handlar om ett krav på stöd i lag vid beskattningen och ett eventuellt analogiförbud. Skatteflyktslagens generalklausul, 2 §, är kärnan i lagen. Klausulen består av fyra rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda för att lagen skall bli tillämplig. De första tre rekvisiten, skatteförmåns-, medverkans- och avsiktsrekvisitet vållar oftast inga problem vid tillämpningen. Det är lagens fjärde rekvisit, det så kallade syftesrekvisitet, som är det mest omdiskuterade och svårtillämpade rekvisitet. Efter en granskning av Regeringsrättens praxis visar det sig att de första tre rekvisiten i princip aldrig tas upp till diskussion. Syftesrekvisitet är det rekvisit som diskuteras flitigast av dem fyra, det är dock förvånansvärt ofta som Regeringsrätten kommer fram till sina slutsatser om skatteflyktslagens tillämplighet eller ej utan att motivera avgörandet överhuvudtaget. Det är svårt att ur de i uppsatsen granskade fallen dra några slutsatser av Regeringsrättens avgöranden, det finns dock vissa typfall där lagen alltid tillämpas och vissa typfall där lagen aldrig tillämpas. Skatteflyktslagen är ett bra komplement till skattelagstiftningen, dock finns det ett alldeles för stort mått av ovisshet när lagen skall tillämpas eller ej. Lagen uppfyller därmed inte kraven på en rättssäker och förutsebar beskattning. För att öka förutsebarheten och därmed rättssäkerheten krävs det att rättstillämparen börjar ta sitt ansvar och motiverar avgörandena mer ingående än vad som sker nu, det är ett måste vid generalklausuler likt skatteflyktslagen