Battle of the forms i Sverige och USA

I denna uppsats undersöks hur battle of the forms behandlas i svensk respektive amerikansk rätt. I uppsatsen presenteras lagregleringen i frågan, i den mån den existerar, i Sverige och USA samt vilka lösningsförslag som finns liksom vilka lösningar som rekommenderas i doktrin och praxis i de båda länderna. Syftet med uppsatsen är att med komparationen som utgångspunkt svara på frågan hur en battle of the forms-situation bör lösas för att ge bästa kommersiella resultat. I uppsatsen understryks vikten av att lösningen inte är alltför svårhanterlig utan faktiskt är tillämpbar för kommersiella parter som hamnar i battle of the forms-situationer. Vi kan konstatera att rättsläget i Sverige och USA vad gäller battle of the forms skiljer sig åt markant. I Sverige saknas lagstiftning i frågan medan den mycket kritiserade UCC § 2-207 reglerar hur frågan skall avgöras i USA. I USA finns många rättsfall kring UCC § 2-207 och en intensiv diskussion pågår i doktrinen om battle of the forms medan det i Sverige saknas praxis i frågan och doktrinen behandlat frågan relativt styvmoderligt. I uppsatsen klargörs att last shot-modellen och klausulupplösningsmodellen har flest förespråkare i Sverige. Med tanke på den massiva kritik som last shot-modellen genererade i USA anser jag det vara särskilt intressant att den vunnit stöd i Sverige. I uppsatsen diskuteras i vilken mån kritiken mot last shot-modellen var knuten till common law-avtalsrätten och därmed vilken relevans den kunde tänkas ha för den svenska rätten. Min slutsats är att den amerikanska rätten, och särskilt det faktum att den baseras på kontraktsprincipen, utgör en viktig bakgrund som inte skall förringas men att synen på anbud och accept i de båda länderna ändå har såpass mycket gemensamt att den amerikanska kritiken mot last shot-modellen är av intresse även för svensk rätt. Min slutsats är att det är av vikt att rättsläget i battle of the forms-frågan klargörs. Det bästa sättet detta kan göras är genom lagstiftning. UCC § 2-207 exemplifierar en lagstiftning som är alltför komplicerad för att kunna tillämpas av parterna själva. Då förutsägbarhet är en viktig aspekt i den kommersiella världen anser jag att klausulupplösningsmodellen inte är att rekommendera. Jag menar att en klar regel är att föredra framför en mer invecklad, även om den invecklade kanske ibland ger ett materiellt mer tillfredsställande resultat. Därmed är first- och last shot-modellerna de som finns att välja mellan. Jag skulle vilja rekommendera first shot-lösningen, då det trots allt är anbudsgivaren som initierar avtalet och därmed anser jag att det är mer försvarbart att hans villkor får genomslag än anbudsmottagarens. Det konstateras att first shot-modellen på intet sätt är en idealisk lösning och att resultatet ibland kan bli godtyckligt, men enligt min åsikt är det ändå den bästa lösning som finns att tillgå