Den svenska uttagsbeskattningens förenlighet med etableringsfriheten

En näringsverksamhet som flyttar från Sverige till en annan medlemsstat inom Europeiska unionen blir, i enlighet med 22 kap. 5 § p. 4 Inkomstskattelagen (1999:1229), uttagsbeskattad på den eventuella vinst som existerar vid utflyttningstidpunkten. Under år 2004 och 2006 avkunnades två uttagsskattedomar i EU-domstolen, rörande den franska resp. den holländska uttagsskattelagstiftningen, båda snarlika den svenska. EU-domstolen uttalade att en uttagsskattelagstiftning i sig är oförenlig med de krav etableringsfriheten i EU-rätten ställer, då den skapar en negativ skattemässig behandling för den näringsverksamhet som flyttar från en medlemsstat till en annan, jämfört med den näringsverksamhet som stannar kvar inom dess medlemsstats territorium, då den förra blir beskattad på en orealiserad vinst medan den senare blir beskattad först vid realisationstidpunkten. I april 2008 fastställde Regeringsrätten i det s.k. Malta-målet att den svenska uttagsskattelagstiftningen i 22 kap. 5 § p.4 IL, med hänvisning till EU-domstolens uttalanden, var oförenlig med EU-rättens etableringsfrihet, då uttagsskatten skapar en skillnad i skattemässig behandling mellan utflyttande näringsverksamheter och kvarstannande näringsverksamheter, vilket innebär en restriktion på den fria etableringsrätten. Domstolens bedömning var emellertid att lagstiftningen kunde rättfärdigas med hänsyn till allmänintresset, men att bestämmelsernas syfte kunde uppnås med mindre ingripande åtgärder och att bestämmelsen således inte var proportionerlig. Med hänvisning till detta avgörande har den svenska lagstiftaren valt att vidta erforderliga åtgärder för att anpassa den svenska lagstiftningen till etableringsrätten. Under år 2009 utarbetades ett lagförslag angående införande av anstånd med betalning av den uttagsskatt som härrör från 22 kap. 5 § p.4. Regeringen valde att i lagstiftningsärendet även inkludera p. 5, som avser flyttningar av tillgångar ut ur svensk beskattningsjurisdiktion, då regeringen bedömde att de två punkterna hade sådan samhörighet att båda måste anpassas till etableringsfriheten. Det nya kapitlet i SBL trädde i kraft 2010-01-01. I samband med denna lagstiftningsprocess uppstod en ny frågeställning: var de åtgärder som vidtagits tillräckliga för att anpassa den svenska lagstiftningen till etableringsfrihetens krav? Regeringen införde således ett nytt kapitel i SBL, vilket numera medger anstånd med betalning av uttagsskatten till den tidpunkt då näringsverksamheten resp. tillgången slutligen avyttras och eventuell vinst realiseras. På detta vis undanröjdes skillnaden mellan den situation då en näringsverksamhet genomför en gränsöverskridande förflyttning, och den situation då näringsverksamheten inte genomför en sådan förflyttning. Däremot uppstod ett nytt problem genom att eventuella värdeminskningar som sker efter utflyttningstidpunkten inte beaktas vid beskattningstidpunkten. Dessutom kvarstå risken för dubbelbeskattning då regeringen inte vidtog några åtgärder i syfte att komma till rätta med denna. I ljuset av EU-domstolens två uttagsskatteavgöranden kan dessa problemställningar ses som två kvarvarande oförenliga faktorer i den svenska lagstiftningen. Under år 2008 genomförde Danmark en förändring i sin uttagsskattelagstiftning, på så vis att det värdeminskningsbeaktande som tidigare funnits i lagstiftningen upphävdes, eftersom beaktandet resulterat i att företag, genom att skapa konstgjorda värdeminskningar efter utflyttningen, utnyttjat lagstiftningen för att undandra sig skatt. Då Sverige är en medlemsstat med traditionellt högre skattesats än genomsnittet inom unionen, finns risk att ett svenskt beaktande av värdeminskningarna skulle leda till liknande skatteundandragande. Lagstiftningen skulle således kunna rättfärdigas med hänvisning till skatteflykt, men måste i så fall vara den minst ingripande åtgärd möjlig för att angripa skatteflyktsproblematiken. Ett system med justering av vinst vid avyttringstidpunkten måste nämligen kunna skilja på äkta och konstgjorda värdeminskningar, vilket skulle medföra en ökad arbetsbelastning för den skattskyldige, varpå nackdelarna överväger fördelarna. Av samma skäl har EU-domstolen tidigare uttalat att anstånd med beskattningstidpunkten till avyttringstillfället inte vägde upp de nackdelar systemet förde med sig i form av administrativt arbete för den skattskyldige. EUD har uttalat att dubbelbeskattning medför en restriktiv inverkan på skattskyldigas gränsöverskridande förflyttningar och att medlemsstaterna därmed borde söka lösning på denna fråga genom konventioner eller unilaterala avtal. Dubbelbeskattning är nämligen ett problem som medlemsstaterna endast kan lösa gemensamt. Sannolikheten för att så ska ske inom överskådlig framtid är emellertid inte stor, då sådana kompromisser ingriper i staternas skattesuveränitet. Sannolikheten för dubbelbeskattning eller dubbel icke-beskattning är således något som fortsättningsvis kommer att vara en faktor att beakta vid gränsöverskridande transaktioner