De svenska dokumentationsreglerna avseende internprissättning och deras förenlighet med EG-rättens krav på fri etablering

Syftet med uppsatsen är att utreda om reglerna avseende dokumentation av gränsöverskridande närståendetransaktioner är förenliga med EG-rättens krav på rätten till fri etablering. EG-domstolen har fastslagit att medlemsstaternas skattelagstiftningar inte får vara diskriminerande för utländska personer eller verka avskräckande för företags vilja att etablera sig i andra medlemsstater. Då dokumentationsreglerna orsakar ökade kostnader och administrativt arbete, samt endast omfattar gränsöverskridande transaktioner, är det troligt att de anses utgöra ett hinder för etableringsfriheten. EG-fördraget och EG-domstolens praxis ger dock vissa möjligheter att rättfärdiga en nationell lagstiftning som hindrar den fria rörligheten. De rättfärdigandegrunder som aktualiseras i detta fall är dels önskan att upprätthålla en effektiv skattekontroll och dels territorialitetsprincipen. EG-domstolen har i bland annat Baxter- och Futura-målen fastslagit att önskan att upprätthålla en effektiv skattekontroll kan rättfärdiga en nationell lagstiftning som hindrar den fria rörligheten inom unionen. Syftet med dokumentationskraven är att underlätta kontrollen av att de skattskyldiga tillämpar korrigeringsregeln på ett korrekt sätt, och jag bedömer det som troligt att syftet kan uppnås. Kravet på proportionalitet kan möjligen innebära att kraven måste sänkas något för mindre företag. Det skall dock framhållas att transaktioner av mindre värde kan dokumenteras på ett förenklat sätt, vilket innebär att en viss hänsyn till mindre företag redan tagits. I Marks &amp&semic Spencer- och Oy Esab-målen har EG-domstolen fastslagit att regler som avser hindra skattskyldiga från att själva välja i vilken stat deras vinster skall beskattas kan rättfärdigas. Armlängdsprincipens syfte är att vinster skall beskattas i den stat de uppkommit. Då dokumentationsreglerna är avsedda att underlätta kontrollen av att armlängdsprincipen följts bör även denna grund kunna åberopas med framgång. Min slutsats är att dokumentationsreglerna utgör ett hinder för den fria etableringsrätten, men att hindret bör kunna rättfärdigas med hänvisning till ovan nämnda rättfärdigandegrunder