Oskuld, ansvar och skatter - om artikel 6:2 och det svenska skattetillägget

Artikel 6:2 i europakonventionen garanterar att var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Trots att det rör sig om en relativt grundläggande mänsklig rättighet som är gemensam för de flesta rättsstater, så har den varit föremål för europadomstolens prövning i ett flertal fall. Vid europakonventionens tillkomst kunde väl få ana den genomslagskraft den senare skulle visa sig ha. Nyckeln till denna framgång är säkerligen kopplad till dess kontrollorgan - europadomstolen. Konventionen innebär en enorm möjlighet för enskilda medborgare att vända sig till en internationell domstol då en konventionsstat kränkt deras mänskliga rättigheter. Svenska skatter och brott mot mänskliga rättigheter är två begrepp som normalt inte kopplas samman. År 2002 meddelade emellertid europadomstolen dom i två mål som behandlade det svenska skattetilläggets kompatibilitet med konventionens artikel 6. Domstolen konstaterade att Sverige i två fall brutit mot de mänskliga rättigheterna i samband med påförandet av skattetillägg. Skattetillägget är en form av sanktionsavgift som kan påföras en skattskyldig om denne lämnar en oriktig uppgift i sin deklaration. Storleken på skattetillägget bestäms schablonmässigt och kan i praktiken uppgå till hur stora belopp som helst. Skattetillägget har kritiserats för att slå alltför hårt mot den skattskyldige och för att det påförs på objektiva grunder. Avsaknaden av de subjektiva elementen innebär att det i praktiken rör sig om ett s.k. strikt ansvar. En viktig fråga som därmed infinner sig är huruvida det svenska skattetillägget bryter mot den oskyldighetspresumtion som garanteras av konventionens artikel 6:2, eftersom ett strikt ansvar medför en omvänd bevisbörda. Istället för att presumeras vara oskyldig, presumeras den skattskyldige vara skyldig och måste därmed bevisa sin oskuld. Europadomstolen har visserligen i en av sina domar konstaterat att lagregler som innebär ett s.k. strikt ansvar i princip är tillåtna, men att konventionsstaterna måste hålla sig inom vissa ''rimliga gränser''. Var den gränsen går är naturligtvis svårt att säga men i uppsatsen konstateras att gränsen eventuellt kan sättas med stöd av proportionalitetsprincipen, en vedertagen princip som genomsyrar hela europakonventionen. Om denna gräns sätts med stöd av proportionalitetsprincipen finns det mycket som talar för att skattetillägget även bryter mot oskyldighetspresumtionen. Visserligen fann europadomstolen i de två svenska fallen att Sverige inte hade brutit mot artikel 6:2, men uppsatsen visar att det finns mycket som pekar på motsatsen