Handelsagenters rätt till avgångsvederlag

Handelsagenter är en form av merkantila mellanmän vilka självständigt och varaktigt verkar för inköp eller försäljning av varor i huvudmannens namn. Då avtalsformen medför en viss osäkerhet för agenten är det viktigt att det finns lagstiftning som kompletterar avtalen. Handelsagenternas ställning efter avtalsslut förstärktes genom att direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter införlivades i svensk rätt genom Lag (1991:351) om handelsagentur (HaL), vilken trädde i kraft den 1 januari 1992. En nyhet var reglerna om avgångsvederlag i 28 § vilka inte har någon motsvarighet i den tidigare lagen, Lag (1914:45) om kommission. Avgångsvederlag är en ersättning som utgår till handelsagenten efter avtalsslut som kompensation för framtida förlorad provision. En agent har enligt lagen rätt till avgångsvederlag om han under avtalsförhållandet tillfört huvudmannen nya kunder och/eller då han väsentligt utökat handeln med de befintliga kunderna. Rätten till ersättning är dock avhängig av att huvudmannen kommer att ha väsentliga fördelar av de aktuella kunderna även efter avtalsslut, samt att det är skäligt att ersättning skall utgå. Trots att handelsagenturlagen funnits i drygt tio år har frågan om avgångsvederlag behandlats ytterst sparsamt i såväl de svenska domstolarna som i den svenska doktrinen. Vid tolkning av rekvisiten i 28 § HaL finns därför ingen lättillgänglig hjälp i den svenska rätten. Tack vare att lagen bygger på ett EG-direktiv kan dock ledning sökas utomlands i de länder som valt att införliva samma avgångsvederlagsmodell som Sverige, den tyska modellen. Såsom framgår av namnet bygger modellen på tysk rätt varför det ter sig naturligt att vända sig till just den tyska rätten för vägledning. Även de nordiska ländernas hantering av avgångsvederlaget är speciellt intressant, inte minst på grund av att den nordiska handelsagenträttsliga lagstiftningen har utvecklats i samstämmighet sen början av 1900-talet. I uppsatsen behandlas EG-rätt, svensk rätt, tysk rätt, dansk rätt samt norsk rätt med syfte att utröna de svenska avgångsvederlagsrekvisitens innebörd