Bekräftelsehandlingens rättsverkan vid tvist om avtalsbundenhet

Detta arbete behandlar bekräftelsehandlingens rättsverkningar vid tvist om avtalsbundenhet. För att utreda rättsverkningarna har jag tittat på vilka olika sätt avtal kan ingås. Förutom att diskutera anbud och accept samt andra vanligt förekommande avtalsmodeller som exempelvis trestegsmodellen, har passivitet och konkludent handlande också behandlats såsom bidragande till avtalsbundenhet under vissa förutsättningar. Vidare har möjligheten att använda sig av analogier från både AvtL och HagL diskuterats. De effekter och rättsverkningar som förekomsten av en bekräftelsehandling kan ge upphov till, beror dels på omständigheterna i det enskilda fallet, dels på vilka subjekt som ingått avtalet. Om avtal ingåtts mellan två privatpersoner eller mellan en privatperson och en näringsidkare, utvisar rättstillämparen en tendens att undvika avtalsbundenhet om den mottagande parten förhållit sig passiv till en (felaktig) bekräftelsehandling. Endast i sällsynta fall kan en viss reklamationsplikt konstateras och då i samband med andra omständigheter. Tvärtom gäller mellan näringsidkare där en viss reklamationsplikt kan urskiljas, låt vara att det även här förekommer att ytterligare faktorer tippar vågskålen över kanten så att avtalsbundenhet fastslås. Analogier till 21 § HagL låter sig enklare göras i avtalsförhållanden mellan näringsidkare (trots att mellanmanskriteriet inte är uppfyllt) än i de situationer där privatpersoner förhandlat med varandra. Med hänsyn till vad som framkommit i detta arbete står det dock klart att rättsverkningarna som de facto kan urskiljas är tre till antalet. Den första är avtalsverkan, som leder till avtalsbundenhet utan att motparten tillåts presentera någon motbevisning. Den andra rättseffekten är en presumtionsverkan, där bekräftelsehandlingen presumeras vara riktig men där möjlighet till motbevisning medges. Den tredje effekten kan beskrivas som en svag bevisverkan