Betydelsen av rådighetsavskärande inom svensk sakrätt

Enligt svensk sakrätt krävs det att en överlåtare eller pantsättare avskärs från rådighet över det föremål som överlåts eller pantsätts. I denna uppsats har den närmare innebörden av ett sådant rådighetsavskärande behandlats. Utgångspunkten har tagits i ett fiktivt fall där en bank erhållit panträtt i ett antal fordringar. Banken har varit förpliktigad att till pantsättaren föra över de pengar som flyter in under de pantsatta fordringarna, om inget ''event of default'' förelegat. Frågan som behandlats har varit om denna transaktion vunnit sakrättsligt skydd. Problemet ligger i att pantsättaren fortfarande har kvar viss rådighet över de pantsatta fordringarna. För att kunna utreda denna fråga har det diskuterats vilka motiv som ligger bakom kravet på sakrättsliga moment, framförallt tradition och denuntiation. Det har konstaterats att det viktigaste motivet är att undvika skentransaktioner och andra för borgenärerna svikliga handlingar. Tradition och denuntiation motverkar sådant beteende genom att manifestera det förfogande som skett över egendomen. Vidare medför det sakrättsliga momentet en uppoffring vilken verkar i samma riktning. En stor del av framställningen har gått ut på att utreda hur mycket rådighet en pantsättare/överlåtare kan ha kvar utan att panthavaren/förvärvaren förlorar sakrättsligt skydd. Här bör anmärkas att kraven vid en pantsättning är högre än vid en överlåtelse. Vid pantsättning måste pantsättaren i princip vara avskuren rådighet under hela pantsättningen, medan ett överlåtet föremål efter viss tid kan gå tillbaka till överlåtaren. Kravet på att rådigheten skall vara avskuren under hela pantsättningen är emellertid inte absolut. I NJA 1958 s. 422 gick det pantsatta föremålet över till pantsättaren av misstag. Detta medförde inte att sakrättsligt skyddad panträtt upphörde. Viss handlingsplikt föreligger dock när panten på detta sätt går över av misstag. Hur lång tid panthavaren har på sig att handla är oklart. I vissa fall accepteras det att pantsättaren brukar panten om detta ligger i panthavarens intresse. I NJA 1956 s. 458 underkändes inte separationsrätt när pantsättaren fått tillgång till panten för tillfällig provtagning mm. I NJA 1986 s. 409 underkändes dock separationsrätt när en pantsättare med panthavarens ombuds medgivande alltid fått använda panten. Förmodligen var det avsaknaden av instruktioner till ombudet i kombination med ett släktförhållande som underkände separation snarare än det upprepade förfogandet över panten. Att en pantsättare i vissa situationer kan få ta del av en pantsatt mängd framgår även av NJA 1989 s. 705 II. Utifrån det behandlade materialet har slutsatsen dragits att sakrättsligt giltig panträtt inte förloras trots att panthavaren låter pantsättaren ta del av panten, förutsatt att panthavaren utför en tillfredsställande prövning innan utlämnandet sker. I det fiktiva fallet har en prövning alltid utförts för att kontrollera så att inte defaultklausulen bör aktiveras. Detta torde innebär att den företagna transaktionen får sakrättsligt skydd