Beslutanderätt vid gemensam vårdnad - fördelning av föräldraansvar och tvistlösning i ett komparativt perspektiv

I princip alla beslut som rör barnets angelägenheter vid gemensam vårdnad ska fattas gemensamt av föräldrarna. Konsensuskravets omfattning kan dock ge upphov till en statisk relation mellan föräldrarna där barnets intresse inte tillgodoses på grund av föräldrarnas oenighet. En utredning har tillsatts för att undersöka vilka nackdelar som kan uppkomma för barnet när föräldrarna inte når konsensus i vissa frågor. Utredningen har resulterat i SOU 2007:52 om beslutanderätt vid gemensam vårdnad, som presenterat ett förslag till tvistlösning i form av en självständig beslutanderätt. Den självständiga beslutanderätten ska tillerkännas ena föräldern och ska endast tillämpas på ett fåtal områden vid gemensam vårdnad. Uppsatsens syfte är att belysa problematiken av beslutanderättens utformning vid gemensam vårdnad i gällande rätt och att analysera den form av tvistlösningsmetod som lagstiftaren lagt fram till förslag. Lagstiftaren har i ett historiskt perspektiv utgått från att harmoni råder i familjerättsliga relationer och föräldrarna anses ha ett gemensamt intresse trots separationen. Utvecklingen har gått från ensam vårdnad till gemensam vårdnad som norm och det är med utgångspunkt i ett harmoniperspektiv som samförståndslösningar och strikt konsensuskrav vid gemensam vårdnad har utvecklats. Beslutanderätten har dock genomgått få förändringar trots att det sedan år 1998 är möjligt att utdöma gemensam vårdnad mot ena förälderns vilja. Därmed påtvingas ena föräldern en samförståndslösning och risken ökar för en status quo situation, som kan inverka negativt på barnets rätt. Dagens reglering medför andra krav på kompetensfördelningen av föräldraansvaret mellan föräldrar och under senare lagstiftningsarbete tycks lagstiftaren börja acceptera att det finns en konflikt mellan parterna vid en separation. I ett konfliktperspektiv har lagstiftaren accepterat att föräldrarna har skilda intressen och att barnet är en egen intressent. Det kan dock ifrågasättas om det svenska lagförslaget till tvistlösning är tillräckligt för att lösa de problem som kan uppstå i splittrade familjer. För att belysa för- och nackdelar med den svenska rätten och den föreslagna tvistlösningsmetoden görs en komparation med England. Den engelska regleringen utgår från ett gemensamt vårdnadsansvar (parental responsibility) liksom den svenska rätten men länderna befinner sig längst ut i vardera änden när det gäller omfattningen av konsensuskravet. Medan Sverige har ett strikt konsensuskrav, har England en självständig beslutanderätt för vardera vårdnadshavare som innehar parental responsibility. Även möjligheten till tvistlösningar skiljer sig åt, då det i Sverige endast är möjligt att erhålla tvistlösning i frågor om boende och umgänge medan England har ett omfattande tvistlösningssystem. Den engelska rätten har accepterat och applicerat ett konfliktartat perspektiv på rätten trots att gemensamt vårdnadsansvar är norm. England kan därmed utgöra en förebild för ett mer extensivt svenskt tvistlösningssystem som fullt ut applicerar ett konfliktperspektiv på splittrade familjer utan att äventyra den gemensamma vårdnaden som grund