Tumbafallet - med hänsyn till regeringens förslag till ny sexualbrottslagstiftning

I Tumbafallet hade en kvinna under en natt sexuellt umgänge med mellan fyra och sju personer. Hennes minnesbilder från natten är fragmentariska. Åklagaren väckte åtal för sexuellt utnyttjande men alla instanser friade, dock på olika grunder. Tingsrätten och högsta domstolen ansåg inte att ett hjälplöst tillstånd förelegat medan hovrätten ansåg att kvinnan hade befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd men att detta inte hade otillbörligen utnyttjats. Rättssäkerheten innebär bl.a. att åklagaren har hela bevisbördan och att åtalets alla bevisteman måste nå upp till beviskravet ''bortom rimligt tvivel'' för att åtalet skall kunna bifallas. Den metod som används för bevisvärderingen är metoden med alternativa hypoteser. När andra möjliga förklaringar kan uteslutas anses bevistemat säkerställt. I Tumbafallet är en alternativ hypotes att det sexuella umgänget skett med målsägandens medvetna deltagande. Man menar alltså att målsäganden inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd utan salongsberusad ingivit sig i de sexuella aktiviteterna och först senare ångrat sig. När man befinner sig i ord-mot-ord-situationer, vilket ofta är fallet i sexualbrottmål, är en viktig del av rättens arbete att bedöma målsägandens trovärdighet. Högsta domstolen gör i Tumbafallet ingen explicit trovärdighetsbedömning av V.G. i sina domskäl. Man konstaterar att V.G. inget minns och sluter sig sedan till att man är utlämnad till att gå på vad de tilltalade har uppgett. När man inte har en tillförlitlig målsägandeutsaga att gå på krävs det annan bevisning för att åtalet skall kunna bifallas. I Tumbafallet lyckades åklagaren inte få fram bevis i den grad att det räckte för att beviskravet skulle vara uppfyllt. Brotten sexuellt utnyttjande och våldtäkt är idag reglerade i två olika paragrafer, med vitt skilda rekvisit. För att våldtäkt (BrB 6 kap.1 §) skall komma ifråga skall det ha varit fråga om ett sexuellt umgänge under tvång. Tvånget i våldtäktsparagrafen kan utövas genom våld, hot om våld eller försättande i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Rekvisiten för sexuellt utnyttjande är bl.a. sexuellt umgänge genom ett otillbörligt utnyttjande av ett hjälplöst tillstånd (BrB 6 kap. 3 § 2 men). Ett hjälplöst tillstånd hos offret kan alltså konstituera ansvar för såväl våldtäkt som för sexuellt utnyttjande enligt gällande rätt. Det som avgränsar tillämpningsområdet för de båda brotten är hur det hjälplösa tillståndet uppkommit. Enligt det lagförslag som regeringen givit i lagrådsremissen skall de båda brotten sexuellt utnyttjande och våldtäkt samordnas och innefattas i våldtäktsparagrafen. Det krävs att en sexuell handling företagits, som med tanke på kränkningens art och omfattning är att jämföra med påtvingat samlag. Det krävs vidare antingen tvång eller ett otillbörligt utnyttjande av ett hjälplöst tillstånd. Jag ställde mig länge tveksam till om det var riktigt att förändra strukturen på detta sätt. Jag ansåg att man borde vidmakthålla den juridiska innebörden i ett ord och inte vika för det allmänna språkbrukets tolkning. Att kalla ett utnyttjande för våldtäkt var emot mina ''juridiska principer''. Efter att ha satt mig in i frågan anser jag emellertid att det är en bra förändring. Jag tror att det kan vara bra att genom språkbruket poängtera att utnyttjandefallen är lika avskyvärda som ''tvångsfallen''. För det fall att lagrådsremissen skulle ha länt till efterrättelse vid Tumbafallets prövning skulle alltså åklagaren i Tumbafallet ha åtalat för våldtäkt. Problemet är att det skulle vara samma bevissvårigheter då som nu. Åklagaren skulle behöva bevisa att ett hjälplöst tillstånd funnits och otillbörligt utnyttjats. Det nya förslaget ämnar inte förändra den praxis som utbildats kring hjälplöst tillstånd och man nämner också explicit i lagrådsremissen Tumbafallet. Detta tyder på att bedömningen i fallet även fortsättningsvis skulle bli densamma. Problematiken som kommer till uttryck i Tumbafallet är dubbelbottnad. En kvinna sägs vara så berusad att hon saknat hämningar. Hur skall ''offrets'' motpart kunna göra en korrekt bedömning av ''offrets'' beteende? Kan en sådan bedömning någonsin krävas i ett läge där han/hon (påstås) ha varit den aktiva? Jag är inte säker på att jag kan komma fram till en bra lösning på detta moraliska och juridiska dilemma. Jag tror dock att det är ett bra steg på vägen att i lagtext ytterligare poängtera den sexuella integriteten och att visa att dessa handlingar är straffvärda. Det är emellertid bara ett första steg. Om tilltalade likväl inte kan dömas i våra domstolar är skyddet bara en utopi och bestämmelserna bara ett skal. Det är inte en framkomlig väg att förändra varken beviskrav eller bevisbörda i de här målen. Någonstans handlar det om att identifiera var gränsen mellan privatliv och statens skydds- och tvångsmakt skall gå. Jag ställer mitt hopp till att denna blir tydligare belyst i den kommande propositionen