Skattetillägget och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna

Detta arbete behandlar det svenska skattetilläggets förhållande till, samt förenlighet med EMRK. Främst tar arbetet sikte på artiklarna 6 samt 4 i sjunde tilläggsprotokollet. I artikel 6 kommer oskuldspresumtionen till uttryck och artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet rymmer principen om ne bis in idem. Arbetet kommer till slutsatsen att EMRK är generellt tillämplig på skattetillägget eftersom förfarandet i konventionens mening är att betrakta som en anklagelse för brott. Arbetet ifrågasätter varför juridiska personer skall omfattas, som inte kan anses göra sig skyldiga till brottsliga handlingar. Vad gäller oskuldspresumtionen kommer arbetet till slutsatsen att skattetilläggsregleringen inte ger utrymme för en reell skuldprövning varför bestämmelserna strider mot principen. Beträffande principen om ne bis in idem i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet kommer arbetet till slutsatsen att principen i artikeln tar sikte på ''samma brott'' och inte ''samma gärning''. Även om skattetillägg i Europadomstolens mening utgör straff för brott aktualiseras inte principen om ne bis in idem då överträdelser mot SBL och TL utgör olika brott. Skillnaden ligger i att SBL kräver subjektiva rekvisit. Arbetet konstaterar att principen aldrig kan aktualiseras vad gäller juridiska personer eftersom de i dagsläget inte kan begå överträdelser mot SBL. I arbetet redovisas också för skattetilläggskommitténs förslag på lagändring med anledning av artiklarna. Kommittén föreslår bl.a. att subjektiva rekvisit införs för påförande av skattetillägg. Ur arbetets perspektiv får detta konsekvensen att skattetilläggsregleringen blir förenlig med oskuldspresumtionen men istället hamnar i strid med principen om ne bis in idem