Förutsättningslärans Riskrekvisit

''Förutsättningsläran inom juridiken behandlar principer som i vissa fall kan möjliggöra en upplösning av bundenheten till en rättshandling eller ett avtal som ingåtts på felaktiga premisser (...) Misstagen kan avse förhållanden vid tidpunkten för avtalets ingående, oriktiga förutsättningar, (...) eller den senare händelseutvecklingen, bristande förutsättningar. Oriktiga eller bristande förutsättningar möjliggör inte en upplösning av bundenheten annat än i särskilda fall, t.ex. när misstaget är väsentligt och medkontrahenten insett eller bort inse detta och rimligen måste finna sig i att den som gjorde misstaget helt eller delvis frigörs från sin förpliktelse.'' http://www.ne.se. På detta vis beskrivs förutsättningsläran i Nationalencyklopedin. Denna korta text sammanfattar på ett bra och överskådligt vis huvuddragen i läran. Förutsättningsläran har historiskt sett fungerat som ett komplement till lagstadgad avtalsrätt. Förutom de två ovan nämnda rekvisiten, väsentlighet och synbarhet, innehåller läran ett riskrekvisit - även kallad den avslutande relevansbedömningen. Riskrekvisitet behandlar frågan om vem som skall bära risken för att förutsättningar varit oriktiga eller brustit. Riskrekvisitet är det centrala rekvisitet i förutsättningsläran, då det är detta som skiljer lärans funktion från Avtalslagens. I denna uppsats utreds förutsättningslärans historia och utveckling, dess rättsföljder diskuteras och dess relation till Avtalslagen analyseras. Tyngdpunkten ligger dock på analysen av relevansbedömningen i lärans olika versioner. Ingående studier av praxis och doktrin har därför gjorts. Arbetet avslutas med en diskussion, vilken förs både de lege lata och de lege ferenda