Köparens undersökningsplikt vid företagsförvärv

Köparen och säljaren försöker normalt att reglera risken på ett uttömmande sätt i köpeavtalet i samband med ett företagsförvärv. Detta är möjligt eftersom köplagen är dispositiv och endast gäller i de fall parterna inte har avtalat någonting annat. Det är emellertid inte möjligt att fullständigt undvika köplagen genom att avtala bort den. Köplagen kan till exempel fortfarande ha betydelse som utfyllnad vid tolkning av förvärvsavtalet. Den dispositiva rätten är således alltid relevant i samband med företagsförvärv och kännedom om dess bestämmelser är därför nödvändig kunskap för de jurister som sysslar med sådana transaktioner. Syftet med den här uppsatsen är därför att redogöra för köparens undersökningsplikt vid företagsförvärv. Eftersom undersökningsplikten regleras i köplagen så utgår framställningen från att köplagen är tillämplig på de förvärv uppsatsen behandlar. Köplagen syftar till en fullständig riskfördelning mellan köparen och säljaren. Detta åstadkoms bland annat genom lagen föreskriver en undersökningsplikt för köparen och en upplysningsplikt för säljaren. Undersökningsplikten före köpet syftar till att få köparen att på förhand upptäcka sådana fel som det kan förväntas av honom, för att på så sätt begränsa antalet tvister efter det att ett förvärv har genomförts. Tyvärr är inte köplagen i första hand avsedd att behandla köp av aktiebolag vilket gör att tillämpningen av dess bestämmelser ibland kan bli lite haltande. En köpare som förvärvar ett aktiebolag genom ett aktieförvärv förvärvar till exempel i första hand aktierna i bolaget, medan undersökningsplikten egentligen är avsedd att tillämpas på de tillgångar som äganderätten av aktierna representerar. Ett annat problem som man ständigt ställs inför vid ett aktiebolagsköp är att det rör sig om ett specieköp. Eftersom varje aktiebolag är unikt kan en köpare aldrig på förhand veta vad han förvärvar om han inte företar en noggrann undersökning. Det är därför också svårt att fastställa vilka förväntningar köparen har på bolaget som är att betraktas som befogade. Köparens undersökningsplikt påverkas till stor del av säljarens agerande. Undersökningsplikten aktualiseras exempelvis först och främst genom att säljaren lämnar en uppmaning till köparen att undersöka bolaget som är till försäljning. På samma sätt kan säljaren begränsa köparens undersökningsplikt genom att lämna garantier som omfattar sådana egenskaper som annars skulle vara föremål för undersökningen. Säljaren kan också lämna andra sorters uppgifter och uttalanden som kan påverka köparens undersökning, till exempel friskrivningar och enuntiationer. Var gränsen går mellan de uttalanden som påverkar undersökningen och de som inte gör det är lika viktig att fastställa som det är komplicerat. I de flesta fall är det omständigheterna i det enskilda fallet som fäller avgörandet. Undersökningsplikten aktualiseras alltså inte automatiskt med anledning av ett företagsförvärv. Förutom en direkt riktad uppmaning från säljaren åt köparen att undersöka bolaget kan den också aktualiseras på andra sätt. Detta eftersom det inte finns någonting som säger att säljarens uppmaning behöver vara uttrycklig. Uppmaningen från säljaren kan också ha framkommit av omständigheterna i det enskilda fallet genom att säljaren till exempel har hållit köpobjektet tillgängligt för granskning, att säljaren har förevisat objektet under förhandlingarna eller genom att säljaren har låtit köparen underteckna ett avtal med en klausul om att han har beretts tillfälle att undersöka varan. Undersökningsplikten anses också kunna aktualiseras om det följer av handelsbruk eller om köparen på eget initiativ undersöker köpobjektet. Vid förhandlade förvärv av aktiebolag är det inte ovanligt att köparen bereds tillfälle att undersöka det tänkta målbolaget innan köpet genomförs, genom en så kallad due diligence. I sådana fall likställs detta med en riktad uppmaning åt köparen vilket innebär att köparens undersökningsplikt har aktualiserats. Due diligence undersökningar har bland annat blivit vanligt förekommande i det praktiska affärslivet på grund av att man vill undvika att köparen ska drabbas av obehagliga överraskningar i ett senare skede då köpet väl är genomfört. Due diligence undersökningar har blivit så vanliga att de idag genomförs mer eller mindre regelmässigt i samband med åtminstone större företagsförvärv. Förutom en due diligence brukar köparen normalt även göra andra undersökningar av målbolaget innan köpet, till exempel för att skaffa sig ett tillräckligt beslutsunderlag för att kunna värdera bolaget. Ofta är den här undersökningen emellertid inkorporerad som en del av due diligencen. Eftersom en köpare som regel ändå tycks företa en undersökning av målbolaget på förhand har det i doktrinen diskuterats om man inte i framtiden istället borde låta undersökningsplikten inträda automatiskt i samband med företagsförvärv. Har man väl fastslagit att köparens undersökningsplikt aktualiserats blir nästa steg att bestämma vilken omfattning den ska ha. Köplagen innehåller inte något rakt svar på den här frågan men generellt kan sägas att undersökningens omfattning till viss del hänger samman med hur undersökningsplikten har aktualiserats. Om säljaren har uppmanat köparen att undersöka en specifik egenskap i målbolaget så gäller undersökningsplikten främst angående just den egenskapen. Om säljaren istället har lämnat en generell uppmaning eller om köparens undersökningsplikt aktualiserats på ett mer generellt sätt, till exempel genom att köparen på eget initiativ företagit en undersökning måste omfattningen istället avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Förhållanden som kan vara intressanta vid en sådan bedömning är till exempel köparens sakkunskap, varans art, den tid som köparen har haft till sitt förfogande, de faktiska möjligheter köparen haft för att genomföra sin undersökning, de uppgifter och garantier säljaren har lämnat samt den relation som köparen och säljaren har eller har haft med varandra