Fri rörlighet för personer inom EES ur ett migrationsrättsligt perspektiv

Redan på 1940-talet, i skuggan av andra världskriget, uppkom tanken på att skapa ett enat Europa för att, genom mellanstatligt samarbete, upprätta en relation som skapade ett ömsesidigt beroende och därigenom omöjliggjorde krig som det som just skakat Europa. Samarbetet påbörjades 1948 i samband med upprättandet av OEEC i Paris och samma år diskuterades ländernas suveränitet på Haagkongressen. 1952 trädde EKSG-avtalet i kraft och 1953 presenterade Jean Monnet idén om Europas Förenta Stater. Arbetet fortskred genom avskaffande av tullar och kvantitativa begränsningar och 1956 påbörjades utarbetandet av en gemensam fördragstext. Romfördraget och Euratomfördraget trädde i kraft 1957 och innebar bland annat att oberoende institutioner upprättades för att upprätthålla fördragets efterlevnad. Europeiska Gemenskapen hade skapats. 1992 utökades samarbetet till Europeiska Unionen genom Maastrichfördraget. Samarbetet är till största delen av mellanstatligt slag, men många av de ursprungliga frågorna (t.ex. jordbruk, de fyra friheterna, miljöpolitik) ryms inom den första pelarens område och karaktäriseras av överstatlighet. Fördragens efterlevnad tillses av de genom Romfördraget upprättade institutionerna EG-domstolen, kommissionen och parlamentet. UNISCAN bildades 1950 på Storbritanniens initiativ som en reaktion på förhandlingarna om en europeisk tullunion. Parallellt med arbetet inom EKSG och de fortskridande planerna på upprättandet av Romfördraget sökte OEEC:s ministerråd skapa ett västeuropeiskt frihandelsområde. Arbetet påbörjades 1957 och ledde, efter långdragna förhandlingar, till att EFTA skapades och fördraget trädde i kraft 1960. Med tiden kom många av länderna att lämna EFTA till förmån för EG. De länder som av olika anledningar inte anslutit sig till EG tecknade 1972 under separata frihandelsavtal med EG och 1983 hade full frihandel uppnåtts varefter alltfler länder kommit att ansluta sig till Gemenskapen. Första steget mot EES-avtalet togs genom slutandet av Luxemburgdeklarationen 1984. 1989 beslutades att samarbetet mellan EFTA och EG skulle breddas och förhandlingarna inleddes 1990. I Oporto undertecknades avtalet 1992 och EES-avtalet var ett faktum. Den rättsordning som skapats i och med EES-avtalet är parallell med EG-rätten men det är inom EES inte fråga om överlåtelse av normgivningskompetens, även om EES-organens verksamhet är beroende av utvecklingen inom motsvarande organ inom EG respektive EFTA. EG-domstolen har en avgörande roll då besluten är bindande för EG-staterna såväl som EFTA-staterna i tillämpliga delar. EES-organen har ingen självständig lagstiftningsmakt, utan de fattade besluten är beroende av ett nationellt parlamentariskt godkännande. Det finns ingen gemensam övervakningsinstitution som har till uppgift att säkerställa EES-avtalets efterlevnad. Övervakningen sker istället genom befintliga institutioner från respektive avtalspart, det vill säga ESA respektive EG-kommissionen. Övervakningen skall göras gemensamt för att en enhetlig bedömning skall säkerställas. Gemensamma EES-kommittén kan yttra sig i en enskild fråga när oenighet råder de två institutionerna emellan. Samma kommitté har i uppgift att granska praxis från EG-domstolen och EFTA-domstolen för att upprätthålla en homogen tolkning av EES-avtalet. Sverige anslöt sig som EFTA-medlem till EES-avtalet 1994. Sverige är fortsatt bunden av reglerna i EES-avtalet, men sedan 1995 såsom EU-medlem. Primärrätten gällande den fria rörligheten för personer har till största delen implementerats i svensk lagstiftning och majoriteten av reglerna återfinns i utlänningslagen och utlänningsförordningen. Även en rad direktiv har implementerats i lagstiftningen. Den fria rörligheten för personer har till syfte att uppnå en gemensam arbetsmarknad. Reglerna rörande denna rättighet finns i EES-avtalet och är i stort sett identisk med Romfördragets regler inom samma område. Sekundärrätten på området utgörs av förordningar, direktiv och EG-domstolens avgörande. Grunden för den fria rörligheten för personer finns i förordning 1612/68/EEG som tillsammans med två direktiv stadgar rätt till fri rörlighet inom avtalsområdet för den som vill ta anställning, bedriva rörelse eller motta/tillhandahålla tjänst. Medlemsstaterna skall tillse att all diskriminering på rund av nationalitet gällande sysselsättning, lön och andra arbetsvillkor avskaffas. Medlemsstaterna är vidare skyldiga att tillämpa likabehandlingsprincipen och därmed erbjuda EES-medborgare samma sociala och skattemässiga förmåner. Icke-diskriminieringsprincipen är införd i EES-avtalet och frågan har också behandlats av EG-domstolen. Bedömningen av vem som är att betrakta som arbetstagare och omfattningen av rörligheten har vid flera tillfällen prövats av EG-domstolen. Detsamma gäller i vilka fall en medlemsstat kan anses ha rätt att göra inskränkningar i en enskilds fria rörlighet. De EES-medborgare som uppfyller kraven enligt EES-avtalet beviljas ett uppehållstillstånd med giltighetstid för fem år. Efter den tiden kan EES-medborgaren, om han är fortsatt bosatt i landet ansöka om och beviljas ett nytt femårigt tillstånd eller i vissa fall ett permanent uppehållstillstånd. Ett led i arbete med att skapa en gemensam arbetsmarknad innebär att även arbetstagarens familj tillerkänns fri rörlighet med stöd av avtalet. Reglerna för vilken krets av anhöriga som skall tillerkännas denna rätt och vad den innebär har angetts i direktiv som implementerats i utlänningsförordningen. 1997 antogs Amsterdamfördraget, vilket innebar att vissa samarbetsområden som var av betydelse för den fria rörligheten flyttades från det mellanstatliga arbetet i den tredje pelaren till det överstatliga samarbetet i den första pelaren. Den centrala förvaltningsmyndigheten är Migrationsverket som har det övergripande ansvaret för utlänningskontroll i Sverige. De beslut som fattas av Migrationsverket överklagas till utlänningsnämnden. Den svenska utlänningslagen tillkom 1954 och reglerar bland anat rätten till inresa och vistelse för utländska medborgare. I utlänningslagen och utlänningsförordningen skiljer man på svenska medborgare, EES-medborgare och tredjelandsmedborgare. Majoriteten av de regler som gäller för EES-medborgare och deras anhöriga är införda i utlänningsförordningens tredje kapitel, medan reglerna för anhöriga till svenska medborgare (oavsett nationalitet) återfinns i utlänningslagens andra kapitel