EU:s insolvensförordning - en förändring av insolvensrätten

Med alltmera internationaliserade företag och globalisering ökar också antalet konkurser och andra insolvensförfaranden med anknytning till utlandet. Samtidigt saknar många stater lagstiftning som möjliggör en ändamålsenlig och effektiv förvaltning av internationella insolvensförfaranden. Syftet med EU:s insolvensförordning är att gränsöverskridande insolvensförfaranden ska fungera effektivt och smidigt. Min uppsats syftar främst till att redogöra för den skillnad insolvensförordningen innebär gentemot tidigare svensk konkursjurisdiktion. Insolvensförordningen utgör formellt sett en mycket stor skillnad mot den tidigare närmast oreglerade svenska konkursjurisdiktionen. Före insolvensförordningens tillkomst grundades den svenska konkursjurisdiktionen på analoga forumbestämmelser i kap. 10 RB. Insolvensförordningen däremot innebär en direkt lagreglering. Trots detta så blir skillnaden i praktiken inte så stor&semic tidigare så kallad domicilkonkurs (vilket innebär att konkursen har extraterritoriell verkan) kan likställas med huvudinsolvensförfarande och tidigare så kallad särkonkurs (vilket innebär att konkursen endast har verkan inom landet) motsvaras i viss mån av territoriella förfaranden. Skillnaden ligger främst i att erkännande och verkställighet sker ''per automatik'' samt att gränsöverskridande företagsrekonstruktioner nu uppmärksammas och lagregleras. För att uppnå mitt syfte har jag även valt att ta upp för- och nackdelar med insolvensförordningens viktigaste artiklar, då dessa har stor inverkan på svensk konkursjurisdiktion. Insolvensförfarandena delas in i tre kategorier&semic artikel 3.1 huvudinsolvensförfarande, artikel 3.2 sekundära förfaranden samt artikel 3.4 självständigt förfarande. De två senare benämns gemensamt med territoriella förfaranden. Den viktigaste skillnaden mellan huvudinsolvensförfaranden och territoriella förfaranden är att huvudinsolvensförfaranden innefattar all egendom i hela gemenskapen medan de territoriella förfarandena endast omfattar egendomen i landet förfarandet inleds i. De två territoriella förfarandena grundas på territorialitetsprincipen, med syfte att skydda de lokala borgenärerna. Huvudinsolvensförfarandet däremot grundas på universalitetsprincipen som syftar till att harmonisera insolvensrätten. Det är kompromissen mellan dessa två principer som gör förordningen relativt komplex. Eftersom insolvensförordningen är en del i ett större harmoniseringsarbete av europarätten har jag också valt att sätta in insolvensförordningen i ett större rättsligt sammanhang. Därför ser jag översiktligt på andra gränsöverskridande insolvensrättsliga regelverk förutom Europa samt diskuterar om den harmonisering som insolvensförordningen innebär är tillräcklig för att i praktiken förenkla och klarlägga förfarandet för de inblandade. Min slutsats är att insolvensförordningen utgör ett stort första steg mot en mera harmoniserad insolvensrätt men att många oklarheter fortfarande kvarstår