Inkomstbeskattningen vid leasingtransaktioner - utvecklingen i svensk rättspraxis

I svensk rätt saknas bestämmelser som reglerar de skattemässiga konsekvenserna av leasingtransaktioner. Detta trots att leasing idag står för en betydande del av det svenska näringslivets finansiering. Beskattningskonsekvenserna har istället avgjorts i Regeringsrättens praxis. Denna praxis har utvecklats under tiden från 1980-talets andra hälft. De frågor som har varit uppe till prövning är främst om leaesegivaren skall ha rätt att göra värdeminskningsavdrag på den utleasade egendomen. För att kunna avgöra denna fråga är det nödvändigt att avgöra huruvida leasegivaren för det första har köpt tillgången och för det andra om det avtal som träffas med leasetagaren verkligen är att bedöma som ett leasingavtal eller om skäl finns att omklassificera avtalet till ett avtal om avbetalningsköp alternativt lån. Regeringsrätten hade under tiden fram till 1998 att ta ställning till flera olika sorters upplägg. De flesta av uppläggen var helt klart skattemässigt betingade. Regeringsrätten visade dock en stor restriktivitet med användandet av genomsyn i samband med leasingtransaktioner. Regeringsrätten uttalade gång på gång att det är det obligationsrättsliga förhållandet mellan leasegivare och leasetagare som skall vara avgörande vid bedömningen av vem av parterna som skattemässigt skall anses som ägare till tillgången. En följd av detta blev att det enda fallet där ett avtal betecknat som ett leasingavtal omklassificerades till ett avbetalningsköp var ett fall där det aktuella leasingobjektet skulle tillföras leasetagarens fastighet på så vis att det framstod som osannolikt att det skulle kunna återtas efter leasingperiodens utgång. 1998 kom dock Regeringsrätten att avgöra ett antal mål där det kan diskuteras om praxis ändrades. Målen rörde dels flygplansleasing och dels sale and lease back av diverse inventarier. Regeringsrätten kom i dessa mål fram till att leasegivaren inte var att anse som ägare till leasingobjektet. Avgörande vid denna bedömning var så vitt framgår av domskälen även här det obligationsrättsliga förhållandet. Regeringsrätten gick dock in i en sakprövning av vissa avtalsvillkor. Följden av detta blev att domarna har tolkats som att beskattningskonsekvenserna av leasingtransaktioner i fortsättningen skall avgöras i enlighet med de ekonomiska verkningarna av avtalen. I uppsatsen argumenteras dock för att så inte är fallet. Det är fortfarande obligationsrätten som är avgörande men vid avgörandet av partsavsikten kommer den ekonomiska innebörden av transaktionerna att tillmätas vikt. Domarna har dock medfört att skattemyndigheten har kommit att granska leasingavtal mycket noggrant och av denna anledning är de av stor praktisk betydelse. Genom att utnyttja skillnader mellan olika staters beskattning av leasingtransaktioner kan fördelar vinnas därför att leasingobjektet kan skrivas av i flera länder samtidigt. Det som utnyttjas vid de här konstruktionerna är att staterna har olika regler för att vid beskattningen bestämma vem av parterna som skall anses som ägare till leasingobjektet. I uppsatsen kommenteras hur detta förfarande används och vilka problem och möjligheter som är förknippade härmed. I samband med detta utreds även de skyddsåtgärder som stater vidtagit för att minska möjligheterna för skatteplanering. Därvid konstateras att de skattskyldiga trots staternas skyddsåtgärder, med hjälp av EG-rätten, kan konstruera skattemässigt fördelaktiga leasingavtal